Tvångssyndrom och Tommy Lee Jones

Jag har tvångstankar. Jag vill inte gå och säga att du har dem också, men jag förmodar att det är så vare sig du vill eller inte. Små ”ritualer” som jag måste göra inför det jag egentligen ska göra. Exempelvis måste jag tvätta mig om händerna det första jag gör när jag kliver in i mitt hem, man vill ju inte sprida smuts och bakterier på möblemanget.  Innan jag ska laga mat så diskar jag undan allting, oavsett hur hungrig jag är så måste jag diska. Sen innan jag äter så mår jag också bäst av att jag har hunnit diska undan så mycket av det jag använt vid matlagningen. Gör jag inte sådana saker så händer egentligen inget, jag stressar inte ihjäl mig eller ligger sömnlös om nätterna. Det är lugnet som infinner sig i mig när jag vet att jag inte har några måsten som jag vill åt. Jag försöker att inte göra någonting halvdant utan göra det grundligt och hela vägen. Som städningen av hushållet på torsdagar så att man kan andas ut och säga:
– Nu kan helgen komma!

Samtidigt gäller detta inte allt. Jag har lik i garderoben. Det finns en hel sektion i mitt bibliotek som är halvlästa böcker. För ger jag mig själv en möjlighet till att släppa något så gör jag det.

Hursomhelst så har det här grundliga arbetet visat avtryck i mitt filmtittande. Det fanns en tid då jag skulle se allt. Då var det oftast systematiska projekt där jag ville se ALLT av en specifik regissör, manusförfattare eller skådespelare. Mycket tack vare filmtipset där jag kunde gå in och känna mig nöjd över att jag bockat av så många av Brad Pitt‘s verk. Vid osedda marker fanns det inte utrymme för andra filmer som inte passade kriterierna utan jag var helt insnöad på området. Detta har även hämmat mitt filmtittande. Som när jag skulle plöja Hammer Film Productions filmer för att kunna få se allt med Christopher Lee. Budgetkvalitén gjorde att jag film-mässigt gick in i väggen och hade problem överhuvudtaget att se film efter det.

Idag är jag inte lika ansträngd i mitt filmtittande men plockar upp någon röd tråd lite då och då. Det senaste slog mig häromveckan, när jag bläddrade igenom Netflix så uppmärksammade jag att det stod att flera filmer bara var tillgängliga fram till den 15:e oktober. Jag gick igenom ‘Min Lista’ och där låg en hel drös med filmer som snart försvinner, jag tänkte att såhär kan jag inte ha det. Framförallt inte när The Green Mile ligger där. Den är lite av mitt svarta får, eftersom så många har sett den medan jag har lyckats undfly den. Den är säkert bra men är ju också TRE TIMMAR lång. Det är svårt att ta sig an en så lång film när man inte har sett den innan tycker jag. Det finns ju så mycket annat jag kan lägga den tiden på. Som att börja läsa fler böcker som senare aldrig blir färdiglästa.
I alla fall, de filmerna jag har sett nyligen och ser fram tills på onsdag har det kriteriet att de försvinner från Netflix på onsdag och det var så som jag fick uppleva gårdagens film: In the Electric Mist.

TommyLeeJonesMist

Andreas var över och vi båda hade väl inga höga förhoppningar om att det var ett mästerverk som vi skulle titta på, men vi var båda sugna på Tommy Lee Jones! När såg man den gubben i en film här senast? No Country for Old Men sa jag. Lincoln, sa Andreas. – Han måste ha Hollywoods största öron, konstaterade han dessutom och visst ligger det någonting i det.

Filmen var inget speciellt, egentligen rätt dålig då den inte har något klart syfte. Jag led inte men det var inget som drev filmen framåt eller som fick mig att haja till. Mr Jones var nog med i varenda scen och där är ett plus, för alla andra i filmen är väldigt dåliga. Förutom John Goodman då. Men det är som att han spelar mot träplank ibland, hemskt dåligt skådespel på flera håll. Nu låter det som att jag höjer Tommy till skyarna, så bra var han inte men han är behållningen i denna produktion som inte ens gick på bio i USA.

Nåväl, innan onsdag kan jag förhoppningsvis  bocka av The Green Mile från ”ska se-listan” och känna något lugn över att ha ordning i mitt liv. Då är jag tillbaka på banan och är också redo för en ny film som alla ni andra har sett men inte jag. Eller ska jag ta mig an Tommy Lee Jones och hans välfyllda meritlista? Kanske blir det In the Valley of Elah? Den som lever får se.

Erik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s