Om att inte vilja att en bra bok blir film

Donna Tartts SteglitsanFör inte så länge sedan vände jag det sista bladet på Donna Tartts Steglitsan. Den kanske skulle beskrivas som en tegelsten av många, även om pocketformatet sväljer många sidor utan att nödvändigtvis bli så breda i omkrets. Genom de 800 sidorna växer huvudkaraktären Theo upp från pojke till man. Det är en resa som kräver många sidor. Tartt har dessutom inte bråttom utan låter sin berättelse ta sidospår, även om den där steglitsan som allt till syvende och sist handlar om, används på ett skickligt sätt för att föra handlingen framåt. Omfånget och Tartts skickliga tangentfingrar gör att Steglitsan blir en av de starkare läsupplevelserna jag har haft på mycket länge.

Jag är inte ensam om att uppskatta Tartt och i synnerhet hennes senaste verk. Förutom att ha belönats med Pulitzerpriset har Warner Bros dessutom köpt rättigheterna till att få göra film av romanen. Och det är här jag blir tudelad och lite negativ. På ett sätt blir jag glad av att få min (så pass nära håller jag den) berättelse bildsatt. Jag läste Gillian Flynns Gone Girl nyligen och blev rikligt belönad av att David Fincher skapat en utmärkt tolkning av hur just jag upplevde berättelsen. Men Gone Girl är en spänningsroman som nästan är skriven som ett filmmanus. Det känns inte lika svårt att lyckas med överföringen i ett sådant fall. Med en 800-sidig roman som ska ha tagit Tartt elva år att skriva, känns det inte lika lätt att få till en bra överföring till filmmediet.

Jag kan se framför mig hur den delas upp i tre akter; den brådmogna pojken, den struliga tonåringen och den ångerfulla mannen. Visst fungerar det i ett filmnarrativ, men det krävs åtminstone närmare tre timmars speltid för att skildra en uppväxt på ett sätt som får chans att krypa under ytan på tittaren; något som också kan bli problematiskt eftersom det är förhållandevis få karaktärer i berättelsen. Det krävs med andra ord en regissör som inte börjar skarva allt för mycket i ursprungsmaterialet, får då kommer det inte bli bra. Då blir det korthugget och svårt att förstå Theos vedermödor.

Om det hade funnits en regissör av typ Paul Thomas Andersons dignitet bakom rodret (fast han skriver kanske bara sina egna berättelser), så hade jag sett på projektet med tillförsikt. Nu är det Brett Ratner som nämns som en av förgrundsfigurerna, om än i en producentroll. Ratner, mannen bakom insiktsfulla fullträffar som Rush Hour och Prison Break.. Nåja, kanske kan han få ihop de pengar som krävs och låta någon annan med erfarenhet och/eller talang inom dramafilm stå bakom kameran.

Det här inlägget känner jag har utvecklats till dels ett utslag för pessimism, dels ett ode till en bok jag verkligen uppskattar. Det sistnämnda är huvudpoängen, det vill jag verkligen understryka. Om det ens blir en filmatisering är också mycket osäkert. Warner Bros köpte på 90-talet även rättigheterna till Donna Tartts debutroman, Den hemliga historien, utan att det någonsin blev någon någon film (till dags dato). Så vi får väl se vad som händer den här gången. Uppföljning utlovas.

Andreas

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s