Förväntan, sympati och The Green Mile

Vi är halvvägs in i oktober och affärerna börjar så sakteligen skylta för jul (som infaller den 25:e december). En högtid som för mig som barn alltid innefattade en hejdlöst massa höga förväntningar. God mat, julklappar och trevligt TV-tittande med familjen. Någon dag senare åkte vi alltid till släkten på mammas sida för mer mat, några fler klappar men dock inget TV-tittande. Men att leka med kusiner var minst lika roligt. Jag gör samma sak än idag, fast är kanske mer nollställd på julklapps-fronten och är inte så lekfull längre. Men förväntningarna på den goda stämningen med familj och släkt är alltjämt där och uppfylls alltid. Det är väl därför som förväntningarna är så höga varje år för att jul med dem aldrig har slagit fel.

Vad gäller höga förväntningar på filmer så försöker jag vara så nollställd som det bara går. Hellre ha låga förväntningar än att jag tittar på en film och tänker på vad bra allting måste vara. Jag vill sitta där och få det slaget i ansiktet på mig som en vattenballong. Dock börjar jag känna att jag kan gå in med en del goda förväntningar på produktioner som David Fincher har haft en styrande hand i. House of Cards är ju hyllat av de flesta och jag har till dags dato även sett alla de filmer han har regisserat. Bioaktuella Gone Girl lämnade mig inte besviken utan höll mig mestadels framåtlutade uppslukad av spänningen. Må Fincher fortsätta att leverera.

Skulle jag dock ha höga förväntningar på en film så skenar jag alltid iväg i mina tankar om den fantastiska känslan jag kommer få känna efteråt. Känslor som hur förbluffad, rörd, glad eller inspirerad jag kommer bli av en bra film. Men sådana förväntningar på känslor slår sällan in och lämnar en desto oftare besviken, även om filmen i sig kan vara bra.

Jag skrev sist om att Netflix hade satt ett datum för när de skulle ta bort en del filmer ur sitt bibliotek och att en av dessa filmer var The Green Mile. En film som många tycker om, som många pratar om och som jag inte hade sett. Jag har fått höra i 15 år om att jag har missat ett mästerverk. Så jag bestämde mig för att se den innan den försvann från Netflix. Sagt och gjort för nu är den sedd. Men visst skulle jag inte ha lyssnat för mycket på mina vänner utan bara ha gått och sett den tidigare och utan förväntningar. Filmen är bra men är inte det mästerverk som jag trodde att den skulle vara. Så jag var rätt besviken när eftertexterna började rulla. Varför då undrar du då kanske? Jag ska försöka skriva ner några tankar om den och varnar samtidigt för lite spoilers. Själv hatar jag all form av spoilers och hade inte fortsätt läsa om jag inte sett den. Är du som jag så fortsätt inte utan stanna här. Ciao!

Större delen av filmen utspelar sig på en fängelseavdelning där dödsdömda fångar sitter i väntan på avrättning. Alla skådespelare gör ett väldigt bra jobb. I ena änden av karaktärslistan har vi svinen i fångvaktaren Percy Wetmore (Hutchison) och fången ‘Wild Bill’ Wharton (Rockwell). I andra änden står de snälla fångvaktarna Paul Edgecomb (Hanks) och ‘Brutal’ Howell (Morse) som klickar väldigt bra tillsammans och som vi får jämföra oss med. Allt funkar bra och jag gillar det jag ser, men sen har vi en kille till. John Coffey (Clarke Duncan) kommer in som en fånge dömd för mord. Han är väldigt stor i fysiska mått mätt men är samtidigt from som ett lamm. Man har som tittare svårt att tro att den här snälle bjässen skulle vara kapabel till ett brutalt mord men känner ändå sympati för honom trots att inga bevis finnes som bekräftar hans oskuld.

Allt känns bra med John Coffey tills det presenteras att det är något övernaturligt med honom. Det han gör är av godo men är inte av denna värld. Min sympati för honom försvann. Han verkar vara en genomgod människa, oavsett om han är ansvarig för mordet, men med det övernaturliga han besitter hör han heller inte hemma i den här världen. Därför ser jag hans dödsdom mer som att han ska få åka hem än att han avvisas. Hans tid här är slut och skulle det vara på något annat vis så hade han inte suttit där. Då hade han säkert kunnat ta sig därifrån. Jag uppfattar det också som om att han inte tar dödsdomen så hårt, han är inte rädd för att dö. Det som jag istället tycker är obehagligt och hemskt är att de som inte känner honom (så som Paul Edgcombe & co. gör,) ser honom som ett monster, ett monster han inte är. Men i och med att det inte kan ändras så är det väl också ”bra” att han har fått dödsdomen, så att han slipper mötas av människornas hat och istället får komma någon annanstans.

En del vänner tycker att jag är lite skev i mitt tänkande när jag tycker som jag gör och inte bölade som en stucken gris. Kanske hade jag gjort det om jag inte haft så höga förväntningar?

Erik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s