Bleknande gigolo

Woody Allen i Fading Gigolo

Woody Allen har synts i många filmer genom åren, även om det blivit allt färre med åren. Ovanliga har emellertid hans inhopp i andra regissörers filmer varit, något han i någon intervju förklarat mest beror på att han sällan blivit tillfrågad. Jag betvivlar honom inte och även om jag gillar hans skådespel mer än många andra gör, så är hans främsta talang återfunnen på andra platser i filmnäringskedjan. Tillbaks på duken är han emellertid, som gigolo tillfället till ära dessutom. Ska det vara så ska det vara.

Regissören är John Turtorro, som många skådespelare i hans ålder och position gärna gör: sina egna filmer. Med Fading Gigolo siktar han dessutom på hattrick genom att både skriva, regissera och spela huvudrollen. Mål nummer ett lyckades, likaväl nummer två och tre. Ett hattrick är väl sällan misslyckat, sportliknelsen börjar tappa sin kraft som liknelse här, men Fading Gigolo är ändå ingen storseger. Tänk en förlust med 3-4.

Turtorro i all ära, men jag vill ändå fästa blicken på Allen först. Det är när hans karaktär tvingas stänga sitt antikvariat som han upptäcker den alternativa inkomstkällan i form av att sälja sin vän Fioravante (Turturro) som sexredskap. Motivet för Turtorro att göra filmen kan här framstå som tydligt eftersom han får rulla runt i sänghalmen med allsköns möjliga kvinnor. Både Sharon Stone (en utmanande roll för henne, verkligen) och Sofía Vergara uppsöker den oemotståndliga Fioravante. Jag tror dock Turtorro är en mer nobel man än så. Ambitionen med filmen har nog snarare varit att skapa en komedi, även om det inte direkt lyckades (förlust med 3-4, remember).

Föga förvånande finner jag Woody Allen roligast. Inte så mycket för att han får så mycket att jobba med, men han spelar på ett väldigt avslappnat men ändå inspirerat sätt. Det känns som att han har rätt kul och kanske kan det bero på att han inte behöver leverera för sin egen skull. Han kompenserar inte bristfällig dialog med yviga rörelser eller stammande, som i sina egna mindre lyckade verk. Istället rör han sig otvunget och lättsamt genom filmen. Att någon annan skrivit hans repliker innebär dessutom att vi får se Allen referera till både Mick Jagger och Basic Instinct. Eftersom Allen slutade uppdatera sin referensbank någon gång kring 1975 så känns det väldigt uppfriskande.

När Allen fasas ur handlingen och det fokuserar på den obegripliga Fioravantes sexäventyr så tappar föga förvånande filmen både tempo och engagemang. Inslag i form av väldigt judisk humor (typ bröderna Coen, fast ej roligt) och enkla motsättningar (Allens karaktärs familj är alla svarta och kallar honom Papa Mo) gör inte heller mycket för att minska känslan av att det här inte är så kul. Se med fördel valfri film av och inte bara med Allen själv.

Andreas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s