Är det OK att vara Lars?

Lars and a real flower

Vad är en ‘norm’? En fråga som jag kan göra längre utläggningar om gällande dess innebörd, men jag tar den kortare versionen den här gången. Vad som klassas som norm är sociala (även kallade osynliga) regler som finns för folk i sociala grupper allt ifrån länder, områden, regioner, orter och interna grupper.. m.m. Det handlar oftast om outtalade sätt för hur du och jag som människor ska bete oss så att vi inte behöver tänker efter på hur vi ska göra i vissa situationer. Exempelvis så ställer jag mig i kö för att vänta på min tur, hälsar ‘godmorgon’ till folk jag möter på morgonen och jag går inte runt iklädd termobyxor mitt i sommaren. I och med detta förväntar jag mig även vissa typer av beteenden från andra människor också, men de märks oftast inte av förrän någon avviker från normen. Om jag sitter helt ensam på en buss och en ny resenär (som jag heller inte känner) kliver på , så får den personen sätta sig precis vart den vill.. på vilket säte som helst i hela bussen. Men sätter personen sig bredvid mig så bryter han/hon mot alla regler, dock inga som den kan få böter för.

Sådana personer kan anses som konstiga, ha en skruv lös eller inte ha alla hästar hemma. De kan ses i sitt handlande i vardagen som lite konstiga när de i juli månad iförda overaller köper en mjukglass med vitlöksås på.  Är de personerna några som jag ska peka på, prata bakom ryggen på dem eller skynda mig hastigt förbi?

Inläggets film, Lars and the Real Girl, handlar lite om detta. Det är en indie-film där Ryan Gosling innehar huvudrollen. Han spelar den asociale figuren Lars som inte för några längre konversationer utan håller sig undan allt han känner sig obekväm med och gör inte mer än vad som förväntas av honom, eller ens det. Han bor hemma hos sin bror och hans fru, fast inte i huset utan i garaget som är en separat byggnad. Brodern rycker på axlarna åt Lars beteende medan svägerskan är väldigt bekymrad över hans situation. En dag meddelar Lars för sin bror och svägerska att han har en vän på besök i garaget – Bianca. Hon har rest långt och är rätt blyg men Lars och hon skulle vilja äta kvällsvard med dem i huset. Brodern och svägerskan blir jätteglada för det stora steget i Lars sociala liv, men Bianca visar sig vara allt annat än vad de först verkar tro. Hon är nämligen en docka, en docka i plast som Lars ser som en verklig människa med en familjehistoria och som han kan föra dialoger med. För Lars är Bianca lika levande som vilken annan person som helst medan hans bror och svägerska börjar tro att han har tappat förståndet. Vad ska de göra? Är detta något som de ska acceptera eller har Lars gått och blivit galen? Dessutom, vad ska alla andra i byn tro när en vuxen man beter sig på ett sätt som är så olikt ett ”vanligt” beteende?

Lars and the Real GirlHur agerar jag som person om jag ser en vän som Lars komma gatan ner tillsammans med en docka samtidigt som han för en konversation med denne. När vi möts stannar Lars upp och presenterar mig för dockan och frågar hur jag mår för att följa upp med att berätta att Bianca (dockan) precis har sluppit ifrån en tung förkylning. Hur tänker jag när Lars bemöter dockan som mer verklig än mig? Spelar jag bara med eller skyndar jag mig hastigt därifrån för att sprida skvallret om Lars som är lite bakom flötet? Eller en kombination av dem båda?

Erik

Kontraster och den enfaldige mördaren

Jag såg om Den enfaldige mördaren i veckan. En oerhört stark filmupplevelse inspelad tidigt på 80-talet där den sköne Hasse Alfredsson står för regi, manus och även en av huvudrollerna. Det starka med filmen är att den är så otäckt hemskt men samtidigt så bra. Så bra att jag därför inte har några problem att se om den trots dess obehaglighet.

Det finns en del gott också, för filmen drivs inte framåt enbart av det onda. Stellan Skarsgård står för huvudrollen som Sven. Sven har inte riktigt alla hästar i hagen, så att säga. Han är mobbad och utnyttjad men är okej med detta för att han är intalad om att han förtjänar det. Samtidigt utstrålar han en så genuint vacker glädje. Hur glad kan man egentligen bli för en livrem? Oerhört fint!

Den obehagliga och hemska delen gestaltas hos den onda huvudkaraktären som spelas av Hasse själv.  Han spelar en girig och högst osympatisk man som kallar sig för Herr Fabrikörn’. I vanliga fall har jag mest sett Hasse i humoristiska program och komiska filmer där jag alltid kan förvänta mig att han kommer ge mig flera anledningar till att skratta. Aldrig i någon annan film har jag själv sett honom försöka sig på något annat, om det inte har funnits en humoristisk baktanke i det hela. Fram tills jag såg den här filmen som är precis det motsatta av vad jag tidigare sett med honom. Till och med hans mor ska ha blivit synnerligen upprörd. Kontrasterna mellan vad jag är van vid att se och vad han visar upp i Den enfaldige mördaren gör mig illamående.

En jäkla märkvärdig film.
– Ingmar Bergman

För att jag ska riktigt uppskatta de bra filmerna här i världen så försöker jag att se en del dåliga filmer emellanåt. Går jag in för att bara se filmer som hyllats och som mina vänner säger är bra så kan det nästan bli som ett virrvarr av härliga upplevelser, och därför svårt att skilja dem åt. Jag kan också bli uttråkad och ifrågasätta om den egentligen var så särskilt bra. Ser jag dock en dålig film emellanåt så har jag ju något att jämföra med. Det är lättare att tycka till om vad som är bra och vad som är dåligt och jag har lättare för att uppskatta de bättre filmerna.

Det här tänkandet känner jag av i Den enfaldige mördaren och är en annan faktor som stärker min upplevelse för den. Det tydligt ondsinta och groteska hos Fabrikören kontra det fina och oskyldiga hos den spinkige Sven. Hur jag bollas fram och tillbaka mellan det goda och onda gör att känslan av att fröjdas respektive fasas över den blir starkare. De tydliga kontrasterna tack vare Stellan och Hasse får mig att beundra filmen och den hamnar i listan över personliga favoriter.  Briljant, eller för enkelt? Jag väljer briljans.

Erik

Vi är Vänner – Vi är Friends

Likt många andra och olikt en del så tycker jag väldigt mycket om Friends-serien. Jag har sett om den för många gånger så att jag i vardagliga situationer ofta refererar till scener ur serien. Det finns ett band som jag har med de sex skådespelarna och jag ser gärna på produktioner som de medverkar i. Ingen av dem har haft någon framgång som går att jämföra med den perioden de hade tillsammans. Jag har sett lite av varje och tänkte att jag kunde gå igenom dem person för person för att kika på vad jag har sett med dem.

Jennifer Aniston är en personlig favorit. Hon kanske inte är den bästa skådespelerskan men jag charmas av henne och är fortfarande lite förälskad i henne tack vare hennes karaktär Rachel i Friends. Samtidigt är hon väl den som varit den mest produktive i gänget då hon synts här och var i romcoms någorlunda frekvent. Ur den kategorin så ser jag gärna om filmer som Along came Polly, Familjetrippen och Horrible Bosses igen. Ser även fram emot uppföljaren till den sistnämnda. Men den film jag tycker mest om är The Good Girl. Ett drama från 2002 där Jake Gyllenhaal och John C Reilly är med i bilden. Hon spelar en gift kvinna som har det tufft det då äktenskapet går lite trögt. Situationen förändras när hon träffar en man som hon har mer gemensamt med än vad hon vågar tror. Än idag så är Aniston god vän med Gyllenhaal.

Courteney Cox har ju som bekant hittat sig själv igen efter någon slags 40årskris där hon med sloganen ”40 is the new 20” har huvudrollen i tv-serien Cougar Town. Där har även några av hennes tidigare kollegor gästat, bl.a Matthew Perry. Jag har själv bara sett några enstaka avsnitt ur serien som går in på sin sjätte säsong i januari.

Vad gäller filmer hon har varit med i så kan jag säga, och de flesta håller säkert med mig om det, att Scream-serien är brutalt dålig. Den första är en okej film inom skräck-genren men om man misslyckas med uppföljare två gånger så känns även en tredje rätt onödig på förhand. Hjälp vilken dålig skit! Utöver det så har jag sett till henne i Ace Ventura och Cocoon: The Return och 3000 Miles to Graceland. Den sistnämnde är den jag har godast minne av kvalitésmässigt, fast det ska sägas att det var längesedan som jag såg den.

Lisa Kudrow spelade hippien i Friends som många har starka känslor för. En sådan färgstark karaktär gillar man eller så var detåt andra hållet (jag gillade det såklart), det är i alla fall svårt att vara likgiltig. Hon har varit med i en del filmer men då har det mest handlat om mindre roller som bl.a. i Easy A, P.S. I Love You och Analyze this. 2008 var hon med och startade upp Web Therapy. En tv-serie där hon spelar en terapeut som tar emot sina patienter online. Den improviserade serien fick många hyllningar och köptes upp av Showtime några år senare. Där har Matt LeBlanc, Courteney Cox och David Schwimmer gästat och jag gillar den skapt!

Matt LeBlanc var uppmärksammad redan innan han blev med i gänget i soffan. Han hade gjort en del reklamfilmer sen tidigare bl.a. med Heinz (http://youtu.be/Zuq-7jQB9SM) och Coca-Cola (http://youtu.be/Bgqm0Iz6xx8). När det gäller filmbranschen så är Lost in Space en av de få som han medverkat i, men den rollen fick han först efter att Matthew Perry tackat nej till den. Och vi kan väl säga att Perry inte gjorde sin kompis en tjänst när han lämna över rollen till honom.

Det sista Friends-avsnittet sändes i maj 2004. I september samma år sändes piloten till spinoff-serien Joey där LeBlanc fick fortsätta att spela sin karaktär. Joey flyttade till Los Angeles, dock varade den sagan inte länge då serien lades ner efter två säsonger. Nästa serie som LeBlanc tog del av blev dock mer framgångsrik även om den håller ungefär samma agenda som den misslyckade spinoffen. Han är dragplåstret i den amerikansk/brittiska serien Episodes. Serien handlar om två brittiska manusförfattare som ombeds att flytta till Hollywood för att göra om sin hyllade brittiska TV-serie för det amerikanska folket. Matt LeBlanc gör en satir på sig själv när han spelar Matt LeBlanc som får huvudrollen i denna fiktiva serie. David Crane som var med och skapade Friends står även med som kreatör till denna serie. LeBlanc har vunnit en Golden Globe för sin insats och just nu spelar de in den fjärde säsongen som lär dyka upp efter årsskiftet.

Matthew Perry ska vara ett stort fan av spelserien Fallout. Han ska ha varit instängd och spelat Fallout 3 (bra spel för övrigt) i dagar. Hans förtjusning ledde till att han fick vara röstskådespelare för Fallout: New Vegas. Utöver detta har saker och ting gått väldigt trögt för Perry. Filmer han har varit med i har varit si och så. Även om The Whole Nine Yards och The Whole Ten Yards är lite roliga så repriserade han mer eller mindre den karaktär han hade i Friends.

När Aaron Sorkin var klar med The West Wing så gjorde han en satsning med ny serie som fick heta Studio 60 on the Sunset Strip och där fick Matthew Perry vara ett av de stora affisch-namnen. Han spelar en manusförfattare till ett fiktivt underhållningsprogram som går i samma stil som Saturday Night Live, serien handlar om vad som händer bakom den scenen. Förväntningarna var skyhöga och till en början klarade de måtten alldeles fint. Piloten är helt enastående! Dock tycktes det inte gå hela vägen för trots bra tittarsiffror så var skillnaden mellan början och slutet på säsongen för stora för att serien skulle få fortsätta, vilket jag tycker är synd. Sedan dess har Perry gjort flera försök genom att mer eller mindre på egen hand starta upp en ny TV-serie – dock utan att lyckas.

David Schwimmer var med i ett par avsnitt av Band of Brothers och gjorde det riktigt bra. Men utanför Friends så är han kanske mest känd för (fast alla kanske inte känner till det) sin insats i Madagascar-filmerna där han gör rösten åt giraffen Melman. Utöver skådespelaryrket så har han även presenterat sig själv som regissör emellanåt. Han fick förtroende för en del avsnitt i Friends och ett par i Joey. 2010 regisserade han spelfilmen Trust. Den handlar om en 14-årig tjej som utsätts för sexuellt övergrepp och hur familjen reagerar därefter. Här spelar Clive Owen i huvudrollen, men inte som den 14-åriga tjejen. Bra film fast man märker att Schwimmer har en del egenskaper som han behöver utveckla och förbättra för lyckas bättre bakom kameran.

Det är 10 år sedan sista avsnittet av Friends sändes. En nystart eller film har varit på tapeten vid några tillfällen. Men som jag förstår det så är alla inte lika sugna på att göra det eller så har manuset inte varit tillräckligt lockande. Nu verkar det ju ändå som om de flesta av skådespelarna har fått lite fart på sina egna karriärer. Så varför gå tillbaka när man kan göra något nytt? Inte jag heller ser nödvändigheten i att skaka liv i det gamla utan är mer intresserad på vad de kan producera. Det är synd att det har tagit så lång tid för dem att få fart på sina solo-karriärer, fast det är väl så kändisskap och berömmelse fungerar. Det är svårt att göra något eget efter en sådan kändishysteri. Men man kan ju bara anta att de har valt att lyssna till sina hjärtan som vet vad de känner.

Erik

Shia Labeouf som sin egen regissör

Jag och Andreas var på bio och såg Fury häromkvällen. För att knyta an till mitt tidigare inlägg om att inte se krigsfilmer tätt inpå varann så klarade jag mig rätt bra. Jag kände mig inte övermätt på krigsscenarion efter att ha sett Taegukgi nyligen, men nu är jag nöjd för ett tag framöver. Filmen i sig var bra och Brad Pitt fick äntligen spela hjälte i en krigsfilm. Andreas drog tesen att Brad numera väljer roller efter en lista med filmgenrer och karaktärer som inte finns med i hans CV sen tidigare. Och visst har jag nog läst ett uttalande från honom där han menar att pensionen nu inte är långt borta (åtminstone för yrket som skådespelare). Fram tills dess ska han bara delta i filmer som han kan känna sig nöjd med att få lämna ifrån sig åt eftervärlden.

Vid sidan av Brad så var filmens andra ”stora” Hollywood-namn Shia LaBeouf. Jag gillar inte det namnet eller den personen. Han är inte särskilt bra som skådespelare men försöker ändå hävda sig genom att skapa rubriker på de alla märkligaste sätten. Han är ju i och för sig fortfarande rätt ung fortfarande och vill nog bara ha fler ”vuxna” roller. Nymphomaniac var säkert ett försök att bryta mönstret och han var också väldigt angelägen om att få den rollen. I samband med den filmen drog han till sig en del uppståndelse, bl.a. på en presskonferens då han stormade ut därifrån men först efter att ha citerat fotbollslegenden Eric Cantona (http://youtu.be/M6JFcc06xF8). Senare på premiären bar han en påse över huvudet med texten ”I am not famous anymore”.

För något år sedan fick Shia en del skit för en kortfilm han regisserat men som mer eller mindre visade sig vara plagiat. Han fick en del påhopp och detta ledde mer eller mindre till att han annonserade vid senaste årsskiftet att han skulle sluta, inte bara med skådespel utan kliva bort från det offentliga livet helt och hållet. Sedan dess har han tackat ja och hoppat av Barry Levinsons nästa film Rock the Kasbah och är nu istället med i en thriller om en krigsveteran som har premiär nästa år.

Han verkar inte vara en konsekvent man, men det kanske är den sortens rampljus som han går igång på. Samtidigt tar han ibland skådespelet på (kanske för) stort allvar. För sin roll i Fury ska han ha dragit ut en tand, skurit sig i ansiktet och vägrat duscha för att kunna förstå vad hans karaktär hade gått igenom. Den sortens seriositet finner jag lika humoristisk som när jag läste att Colin Farrell lär ha sovit över på inspelningsplatsen till Total Recall för att han ville se hur det var att vakna upp i framtiden.

Erik

Krig, Taegukgi och Vin Diesel

Jag har inte sett så många filmer inom genren ‘krig’ i mina dar. I alla fall inte jämfört med hur mycket film som jag har plöjt igenom. Det är inte så att jag inte tycker om dem. För bland de som jag har sett så är det få som är dåliga och jag är då inte avskräckt från att se fler. Men jag antar att det är svårt att se två sådana filmer ovanpå varandra för det blir lite kaka på kaka. Det är svårt att se mycket pang pang om det inte är en bra story. Samma bekymmer finner jag i skräckfilmer, fast där finns det en hel del som har skrämt mig från att se fler. Mer för att jag har sett för många dåliga filmer snarare än att de faktiskt har skrämt mig.

I min lista över krigsfilmer som jag har sett finns det två (jag räknar inte Inglourious Basterds till den genren) som har fått högsta betyg. Varav den ena är jag tämligen säker på att den inte kommer få ha kvar det betyget efter en omtitt. Det är Saving Private Ryan jag syftar på. När jag tänker tillbaka på den filmen så minns jag allt för väl hur Vin Diesel otympligt lunkade fram efter den fantastiska öppningsscenen på Omaha Beach som håller på i mer än 20 minuter. Tankarna på menige Diesel får mig att undra om den verkligen var så bra, för idag har jag svårt att se honom i den typen av film. Dock vågar jag inte ta reda på om det är så. Jag orkar nämligen inte se om en så lång film när jag nu misstänker att den inte är så där bra.

Vin Diesel

Den andra filmen som innehar ett toppbetyg såg jag däremot om i dagarna. Det är en sydkoreansk film som heter Brotherhood of War – Taegukgi. Till skillnad från Saving Private Ryan så har jag ett väldigt gott minne om hur bra den filmen var första gången jag såg den och jag kände att det var dags att se om den. Filmen utspelar sig under Koreakriget där två bröder tvingas delta. Jin-tae gör allt för att hans lillebror ska få lämna kriget och åka tillbaka till familjen och fortsätta med sina studier. Mycket krig och mycket broderskärlek. Det är en påkostad film med många scener där kulor flyger och bomber sprängs om vartannat. På gränsen till lite långdraget och skrytsamt men oerhört snyggt. Sen gillar jag storyn om de två bröderna. Kanske för att jag själv har yngre syskon och därför blir så rörd.

I dagarna ska jag försöka besöka en biograf för att se Fury. Frågan är om jag har fördärvat den upplevelsen genom att ha sett Taegukgi så nyligen. Kommer det att bli kaka på kaka eller kommer Brad Pitt att klara biffen?

Erik

Förväntan, sympati och The Green Mile

Vi är halvvägs in i oktober och affärerna börjar så sakteligen skylta för jul (som infaller den 25:e december). En högtid som för mig som barn alltid innefattade en hejdlöst massa höga förväntningar. God mat, julklappar och trevligt TV-tittande med familjen. Någon dag senare åkte vi alltid till släkten på mammas sida för mer mat, några fler klappar men dock inget TV-tittande. Men att leka med kusiner var minst lika roligt. Jag gör samma sak än idag, fast är kanske mer nollställd på julklapps-fronten och är inte så lekfull längre. Men förväntningarna på den goda stämningen med familj och släkt är alltjämt där och uppfylls alltid. Det är väl därför som förväntningarna är så höga varje år för att jul med dem aldrig har slagit fel.

Vad gäller höga förväntningar på filmer så försöker jag vara så nollställd som det bara går. Hellre ha låga förväntningar än att jag tittar på en film och tänker på vad bra allting måste vara. Jag vill sitta där och få det slaget i ansiktet på mig som en vattenballong. Dock börjar jag känna att jag kan gå in med en del goda förväntningar på produktioner som David Fincher har haft en styrande hand i. House of Cards är ju hyllat av de flesta och jag har till dags dato även sett alla de filmer han har regisserat. Bioaktuella Gone Girl lämnade mig inte besviken utan höll mig mestadels framåtlutade uppslukad av spänningen. Må Fincher fortsätta att leverera.

Skulle jag dock ha höga förväntningar på en film så skenar jag alltid iväg i mina tankar om den fantastiska känslan jag kommer få känna efteråt. Känslor som hur förbluffad, rörd, glad eller inspirerad jag kommer bli av en bra film. Men sådana förväntningar på känslor slår sällan in och lämnar en desto oftare besviken, även om filmen i sig kan vara bra.

Jag skrev sist om att Netflix hade satt ett datum för när de skulle ta bort en del filmer ur sitt bibliotek och att en av dessa filmer var The Green Mile. En film som många tycker om, som många pratar om och som jag inte hade sett. Jag har fått höra i 15 år om att jag har missat ett mästerverk. Så jag bestämde mig för att se den innan den försvann från Netflix. Sagt och gjort för nu är den sedd. Men visst skulle jag inte ha lyssnat för mycket på mina vänner utan bara ha gått och sett den tidigare och utan förväntningar. Filmen är bra men är inte det mästerverk som jag trodde att den skulle vara. Så jag var rätt besviken när eftertexterna började rulla. Varför då undrar du då kanske? Jag ska försöka skriva ner några tankar om den och varnar samtidigt för lite spoilers. Själv hatar jag all form av spoilers och hade inte fortsätt läsa om jag inte sett den. Är du som jag så fortsätt inte utan stanna här. Ciao!

Större delen av filmen utspelar sig på en fängelseavdelning där dödsdömda fångar sitter i väntan på avrättning. Alla skådespelare gör ett väldigt bra jobb. I ena änden av karaktärslistan har vi svinen i fångvaktaren Percy Wetmore (Hutchison) och fången ‘Wild Bill’ Wharton (Rockwell). I andra änden står de snälla fångvaktarna Paul Edgecomb (Hanks) och ‘Brutal’ Howell (Morse) som klickar väldigt bra tillsammans och som vi får jämföra oss med. Allt funkar bra och jag gillar det jag ser, men sen har vi en kille till. John Coffey (Clarke Duncan) kommer in som en fånge dömd för mord. Han är väldigt stor i fysiska mått mätt men är samtidigt from som ett lamm. Man har som tittare svårt att tro att den här snälle bjässen skulle vara kapabel till ett brutalt mord men känner ändå sympati för honom trots att inga bevis finnes som bekräftar hans oskuld.

Allt känns bra med John Coffey tills det presenteras att det är något övernaturligt med honom. Det han gör är av godo men är inte av denna värld. Min sympati för honom försvann. Han verkar vara en genomgod människa, oavsett om han är ansvarig för mordet, men med det övernaturliga han besitter hör han heller inte hemma i den här världen. Därför ser jag hans dödsdom mer som att han ska få åka hem än att han avvisas. Hans tid här är slut och skulle det vara på något annat vis så hade han inte suttit där. Då hade han säkert kunnat ta sig därifrån. Jag uppfattar det också som om att han inte tar dödsdomen så hårt, han är inte rädd för att dö. Det som jag istället tycker är obehagligt och hemskt är att de som inte känner honom (så som Paul Edgcombe & co. gör,) ser honom som ett monster, ett monster han inte är. Men i och med att det inte kan ändras så är det väl också ”bra” att han har fått dödsdomen, så att han slipper mötas av människornas hat och istället får komma någon annanstans.

En del vänner tycker att jag är lite skev i mitt tänkande när jag tycker som jag gör och inte bölade som en stucken gris. Kanske hade jag gjort det om jag inte haft så höga förväntningar?

Erik

Tvångssyndrom och Tommy Lee Jones

Jag har tvångstankar. Jag vill inte gå och säga att du har dem också, men jag förmodar att det är så vare sig du vill eller inte. Små ”ritualer” som jag måste göra inför det jag egentligen ska göra. Exempelvis måste jag tvätta mig om händerna det första jag gör när jag kliver in i mitt hem, man vill ju inte sprida smuts och bakterier på möblemanget.  Innan jag ska laga mat så diskar jag undan allting, oavsett hur hungrig jag är så måste jag diska. Sen innan jag äter så mår jag också bäst av att jag har hunnit diska undan så mycket av det jag använt vid matlagningen. Gör jag inte sådana saker så händer egentligen inget, jag stressar inte ihjäl mig eller ligger sömnlös om nätterna. Det är lugnet som infinner sig i mig när jag vet att jag inte har några måsten som jag vill åt. Jag försöker att inte göra någonting halvdant utan göra det grundligt och hela vägen. Som städningen av hushållet på torsdagar så att man kan andas ut och säga:
– Nu kan helgen komma!

Samtidigt gäller detta inte allt. Jag har lik i garderoben. Det finns en hel sektion i mitt bibliotek som är halvlästa böcker. För ger jag mig själv en möjlighet till att släppa något så gör jag det.

Hursomhelst så har det här grundliga arbetet visat avtryck i mitt filmtittande. Det fanns en tid då jag skulle se allt. Då var det oftast systematiska projekt där jag ville se ALLT av en specifik regissör, manusförfattare eller skådespelare. Mycket tack vare filmtipset där jag kunde gå in och känna mig nöjd över att jag bockat av så många av Brad Pitt‘s verk. Vid osedda marker fanns det inte utrymme för andra filmer som inte passade kriterierna utan jag var helt insnöad på området. Detta har även hämmat mitt filmtittande. Som när jag skulle plöja Hammer Film Productions filmer för att kunna få se allt med Christopher Lee. Budgetkvalitén gjorde att jag film-mässigt gick in i väggen och hade problem överhuvudtaget att se film efter det.

Idag är jag inte lika ansträngd i mitt filmtittande men plockar upp någon röd tråd lite då och då. Det senaste slog mig häromveckan, när jag bläddrade igenom Netflix så uppmärksammade jag att det stod att flera filmer bara var tillgängliga fram till den 15:e oktober. Jag gick igenom ‘Min Lista’ och där låg en hel drös med filmer som snart försvinner, jag tänkte att såhär kan jag inte ha det. Framförallt inte när The Green Mile ligger där. Den är lite av mitt svarta får, eftersom så många har sett den medan jag har lyckats undfly den. Den är säkert bra men är ju också TRE TIMMAR lång. Det är svårt att ta sig an en så lång film när man inte har sett den innan tycker jag. Det finns ju så mycket annat jag kan lägga den tiden på. Som att börja läsa fler böcker som senare aldrig blir färdiglästa.
I alla fall, de filmerna jag har sett nyligen och ser fram tills på onsdag har det kriteriet att de försvinner från Netflix på onsdag och det var så som jag fick uppleva gårdagens film: In the Electric Mist.

TommyLeeJonesMist

Andreas var över och vi båda hade väl inga höga förhoppningar om att det var ett mästerverk som vi skulle titta på, men vi var båda sugna på Tommy Lee Jones! När såg man den gubben i en film här senast? No Country for Old Men sa jag. Lincoln, sa Andreas. – Han måste ha Hollywoods största öron, konstaterade han dessutom och visst ligger det någonting i det.

Filmen var inget speciellt, egentligen rätt dålig då den inte har något klart syfte. Jag led inte men det var inget som drev filmen framåt eller som fick mig att haja till. Mr Jones var nog med i varenda scen och där är ett plus, för alla andra i filmen är väldigt dåliga. Förutom John Goodman då. Men det är som att han spelar mot träplank ibland, hemskt dåligt skådespel på flera håll. Nu låter det som att jag höjer Tommy till skyarna, så bra var han inte men han är behållningen i denna produktion som inte ens gick på bio i USA.

Nåväl, innan onsdag kan jag förhoppningsvis  bocka av The Green Mile från ”ska se-listan” och känna något lugn över att ha ordning i mitt liv. Då är jag tillbaka på banan och är också redo för en ny film som alla ni andra har sett men inte jag. Eller ska jag ta mig an Tommy Lee Jones och hans välfyllda meritlista? Kanske blir det In the Valley of Elah? Den som lever får se.

Erik