Vi är Vänner – Vi är Friends

Likt många andra och olikt en del så tycker jag väldigt mycket om Friends-serien. Jag har sett om den för många gånger så att jag i vardagliga situationer ofta refererar till scener ur serien. Det finns ett band som jag har med de sex skådespelarna och jag ser gärna på produktioner som de medverkar i. Ingen av dem har haft någon framgång som går att jämföra med den perioden de hade tillsammans. Jag har sett lite av varje och tänkte att jag kunde gå igenom dem person för person för att kika på vad jag har sett med dem.

Jennifer Aniston är en personlig favorit. Hon kanske inte är den bästa skådespelerskan men jag charmas av henne och är fortfarande lite förälskad i henne tack vare hennes karaktär Rachel i Friends. Samtidigt är hon väl den som varit den mest produktive i gänget då hon synts här och var i romcoms någorlunda frekvent. Ur den kategorin så ser jag gärna om filmer som Along came Polly, Familjetrippen och Horrible Bosses igen. Ser även fram emot uppföljaren till den sistnämnda. Men den film jag tycker mest om är The Good Girl. Ett drama från 2002 där Jake Gyllenhaal och John C Reilly är med i bilden. Hon spelar en gift kvinna som har det tufft det då äktenskapet går lite trögt. Situationen förändras när hon träffar en man som hon har mer gemensamt med än vad hon vågar tror. Än idag så är Aniston god vän med Gyllenhaal.

Courteney Cox har ju som bekant hittat sig själv igen efter någon slags 40årskris där hon med sloganen ”40 is the new 20” har huvudrollen i tv-serien Cougar Town. Där har även några av hennes tidigare kollegor gästat, bl.a Matthew Perry. Jag har själv bara sett några enstaka avsnitt ur serien som går in på sin sjätte säsong i januari.

Vad gäller filmer hon har varit med i så kan jag säga, och de flesta håller säkert med mig om det, att Scream-serien är brutalt dålig. Den första är en okej film inom skräck-genren men om man misslyckas med uppföljare två gånger så känns även en tredje rätt onödig på förhand. Hjälp vilken dålig skit! Utöver det så har jag sett till henne i Ace Ventura och Cocoon: The Return och 3000 Miles to Graceland. Den sistnämnde är den jag har godast minne av kvalitésmässigt, fast det ska sägas att det var längesedan som jag såg den.

Lisa Kudrow spelade hippien i Friends som många har starka känslor för. En sådan färgstark karaktär gillar man eller så var detåt andra hållet (jag gillade det såklart), det är i alla fall svårt att vara likgiltig. Hon har varit med i en del filmer men då har det mest handlat om mindre roller som bl.a. i Easy A, P.S. I Love You och Analyze this. 2008 var hon med och startade upp Web Therapy. En tv-serie där hon spelar en terapeut som tar emot sina patienter online. Den improviserade serien fick många hyllningar och köptes upp av Showtime några år senare. Där har Matt LeBlanc, Courteney Cox och David Schwimmer gästat och jag gillar den skapt!

Matt LeBlanc var uppmärksammad redan innan han blev med i gänget i soffan. Han hade gjort en del reklamfilmer sen tidigare bl.a. med Heinz (http://youtu.be/Zuq-7jQB9SM) och Coca-Cola (http://youtu.be/Bgqm0Iz6xx8). När det gäller filmbranschen så är Lost in Space en av de få som han medverkat i, men den rollen fick han först efter att Matthew Perry tackat nej till den. Och vi kan väl säga att Perry inte gjorde sin kompis en tjänst när han lämna över rollen till honom.

Det sista Friends-avsnittet sändes i maj 2004. I september samma år sändes piloten till spinoff-serien Joey där LeBlanc fick fortsätta att spela sin karaktär. Joey flyttade till Los Angeles, dock varade den sagan inte länge då serien lades ner efter två säsonger. Nästa serie som LeBlanc tog del av blev dock mer framgångsrik även om den håller ungefär samma agenda som den misslyckade spinoffen. Han är dragplåstret i den amerikansk/brittiska serien Episodes. Serien handlar om två brittiska manusförfattare som ombeds att flytta till Hollywood för att göra om sin hyllade brittiska TV-serie för det amerikanska folket. Matt LeBlanc gör en satir på sig själv när han spelar Matt LeBlanc som får huvudrollen i denna fiktiva serie. David Crane som var med och skapade Friends står även med som kreatör till denna serie. LeBlanc har vunnit en Golden Globe för sin insats och just nu spelar de in den fjärde säsongen som lär dyka upp efter årsskiftet.

Matthew Perry ska vara ett stort fan av spelserien Fallout. Han ska ha varit instängd och spelat Fallout 3 (bra spel för övrigt) i dagar. Hans förtjusning ledde till att han fick vara röstskådespelare för Fallout: New Vegas. Utöver detta har saker och ting gått väldigt trögt för Perry. Filmer han har varit med i har varit si och så. Även om The Whole Nine Yards och The Whole Ten Yards är lite roliga så repriserade han mer eller mindre den karaktär han hade i Friends.

När Aaron Sorkin var klar med The West Wing så gjorde han en satsning med ny serie som fick heta Studio 60 on the Sunset Strip och där fick Matthew Perry vara ett av de stora affisch-namnen. Han spelar en manusförfattare till ett fiktivt underhållningsprogram som går i samma stil som Saturday Night Live, serien handlar om vad som händer bakom den scenen. Förväntningarna var skyhöga och till en början klarade de måtten alldeles fint. Piloten är helt enastående! Dock tycktes det inte gå hela vägen för trots bra tittarsiffror så var skillnaden mellan början och slutet på säsongen för stora för att serien skulle få fortsätta, vilket jag tycker är synd. Sedan dess har Perry gjort flera försök genom att mer eller mindre på egen hand starta upp en ny TV-serie – dock utan att lyckas.

David Schwimmer var med i ett par avsnitt av Band of Brothers och gjorde det riktigt bra. Men utanför Friends så är han kanske mest känd för (fast alla kanske inte känner till det) sin insats i Madagascar-filmerna där han gör rösten åt giraffen Melman. Utöver skådespelaryrket så har han även presenterat sig själv som regissör emellanåt. Han fick förtroende för en del avsnitt i Friends och ett par i Joey. 2010 regisserade han spelfilmen Trust. Den handlar om en 14-årig tjej som utsätts för sexuellt övergrepp och hur familjen reagerar därefter. Här spelar Clive Owen i huvudrollen, men inte som den 14-åriga tjejen. Bra film fast man märker att Schwimmer har en del egenskaper som han behöver utveckla och förbättra för lyckas bättre bakom kameran.

Det är 10 år sedan sista avsnittet av Friends sändes. En nystart eller film har varit på tapeten vid några tillfällen. Men som jag förstår det så är alla inte lika sugna på att göra det eller så har manuset inte varit tillräckligt lockande. Nu verkar det ju ändå som om de flesta av skådespelarna har fått lite fart på sina egna karriärer. Så varför gå tillbaka när man kan göra något nytt? Inte jag heller ser nödvändigheten i att skaka liv i det gamla utan är mer intresserad på vad de kan producera. Det är synd att det har tagit så lång tid för dem att få fart på sina solo-karriärer, fast det är väl så kändisskap och berömmelse fungerar. Det är svårt att göra något eget efter en sådan kändishysteri. Men man kan ju bara anta att de har valt att lyssna till sina hjärtan som vet vad de känner.

Erik

Film signerad Jim Jarmusch

”I’d rather make a movie about a guy walking his dog than about the emperor of China” sa indiemästaren Jim Jarmusch i en intervju en gång i slutet av 80-talet. Jarmusch är kanske inte ett ”household name”, men för mig har han varit oerhört viktig sen den gång jag först upptäckte honom. Hans filmer har gemensamt att de ofta upplevs som långsamma, ibland nästan demonstrativt långsamma, och behandlar i huvudsak rotlösa karaktärer som saknar mening i sin tillvaro. Hans filmer är närmast som dikter som ibland kan falla platt, ibland lyfta till enastående höjder. Det handlar hela tiden om att hitta en känsla, precis som poesi eller litteratur kan utstråla, och bygga på den. Det handlar sällan om konventionella saker som story och innehåll, sådant kommer som bonus med Jarmusch.

Jim Jarmusch och Tom Waits

Jim Jarmusch och Tom Waits.

Jarmusch senaste film, vampyrdramat Only Lovers Left Alive, innehåller allt som är bra med Jarmusch. Den har till exempel ett makligt tempo och innehåller väldigt stämningsful musik (av Jarmusch) själv. Dessutom slår små doser av koncentrerat tänkande mot tittaren i scen efter scen. Det vill säga om tittaren är öppen och intresserad, för annars kan den mycket väl framstå som långsam och händelsefattig. Det är heller inte fel att kalla den det, för den är långsam och händelsefattig. Men det är en del av upplevelsen. Det handlar istället om att sugas in i känslan av att vara en del i Jarmuschs universum.

Only Lovers Left Alive.

Centrerat kring ett vampyrpar som varit med länge, är Eve och Adam (som sagt, de har varit med länge) närmast parodiskt uppgivna när de ser sin samtid. Som ett slags hipstervampyrpar ser de ner på mänsklighetens teknologiska såväl som kulturella ”framsteg”, men även romanser möts av uppgivna blickar av paret. Samtidigt har Jarmusch placerat in torra skämt som ger melankolin och uppgivenheten ett leende ändå. Känslan är närmast att vampyrerna ser på världen som att det är som det är, det går egentligen bara att skratta åt eländet.

Only Lovers Left Alive – mycket bra, med andra ord. Jag vill dock inte att det här inlägget enbart ska handla om en enda film och eftersom jag gillar Jarmusch så mycket så avslutar jag med en topplista. Fem Jarmusch-filmer man måste se, helt enkelt eftersom jag råkar gilla dem. Från bra till bäst*, först ut är:

*Det är emellertid ingen regelbunden topp 5-lista, för då skulle jag petat in Only Lovers Left Alive också.

5. Stranger Than Paradise (1984)

Stranger Than Paradise

Jarmusch långfilmsdebut presenterar direkt agendan för en synnerligen unik regissör. Tempot är lika lågt som hos senare filmer och här är det verkligen nollbudget dessutom. Humorn är också på plats. Jag minns ett citat i synnerhet som jag tycker ringer in filmen och Jarmusch överlag: ”You know it’s funny.. You come to someplace new, and everything looks just the same”. Plus också för att John Lurie spelar en av rollerna. Förutom att han är väldigt bra och har förekommit i Jarmusch senare filmer, så har han skrivit till mig på Twitter.

4. Broken Flowers (2005)

Broken Flowers

Lätt att se som en sorts lillasyster till Lost in Translation eftersom Bill Murray är med, men här bjuder Jarmusch på ett annat perspektiv än vad Coppola gör. Återigen en rotlös huvudkaraktär som försöker hitta en anledning till sitt eget uppehåll på jorden. Den här gången genom att bokstavligen söka upp sina rötter; sina gamla flickvänner, med syftet att identifiera mamman till en son han fått uppgifter om att han har. Värd att se av många anledningar, soundtracket är en av de största.

3. Ghost Dog – The Way of the Samurai (1999)

Ghost Dog - The Way of the Samurai

Kanske den film jag upplever att Jarmusch tar ut svängarna mest med. Undertiteln påvisar att det är en samurajfilm, men vana tittare av den genren kommer bli överraskade. Handlingen är enkel: Ett jobb går fel och huvudkaraktären Ghost Dog (Forest Whitaker) beordras död av en maffiaboss. Tills skillnad från hur många andra regissörer hade porträtterat en sådan story, så väljer Jarmusch att helt frånse actionelement och istället göra ett filosofiskt drama om principer. Den är dessutom väldigt rolig med många absurda och märkliga situationer.

2. Mystery Train (1989)

Mystery Train

Mystery Train utspelar sig i Memphis och handlar om människor som är på väg någonstans. Det är det japanska paret som är besatta av Carl Perkins och Elvis Presley, en italiensk änka som träffar ett oväntat spöke och slutligen ett kompisgäng vars kväll spårar ur. Alla samlas de på ett och samma hotell. Jarmusch låter återigen humorn och absurda situationer tala. En rolig situation jag försöker att tänka på när jag är ute på äventyr är att det japanska paret naturligtvis har kameran med sig, men att de mest tar kort på badrum och hotellrum. Motiveringen är att alla andra upplevelser kommer man komma ihåg ändå, det är hotellrummen som faller i glömska.

1. Night on Earth (1991)

Night on Earth

En episodfilm som utspelar sig inuti fem olika taxibilar i fem olika städer. Med start i Los Angeles via New York, Paris, Rom och avslutningsvis i Helsingfors visar Jarmusch upp den ena märkliga karaktären efter den andra. Samtidigt utnyttjar han att människor tenderar att vara lite mer ärliga och öppna nattetid, i synnerhet inuti en taxi med en taxichaufför de inte behöver stå till svars för senare. Taxiresorna här är naturligtvis av den yttersta sorten, sådana som förändrar livet hos de inblandade. Finalen i Helsingfors tillsammans med en nästan ofattbart sorgsen taxichaufför inuti en Volvo, är Jarmusch enskilt bästa segment i hela sin karriär. Plus också till Tom Waits musik som ramar in filmen.

När du har sett filmerna ovan så kan du lika gärna också se Down by Law (Tom Waits och Roberto Benigni!), Dead Man (Neil Young gör musiken medan Johnny Depp springer runt i vildmarken), Year of the Horse (en dokumentär om Neil Young och The Crazy Horse), Coffee and Cigarettes (en episodfilm med folk som dricker kaffe och röker cigaretter) och slutligen The Limits of Control (den är dock sämst i skaran, men har du sett alla andra Jarmusch-filmer, kan du lika gärna se den också).

Andreas

Shia Labeouf som sin egen regissör

Jag och Andreas var på bio och såg Fury häromkvällen. För att knyta an till mitt tidigare inlägg om att inte se krigsfilmer tätt inpå varann så klarade jag mig rätt bra. Jag kände mig inte övermätt på krigsscenarion efter att ha sett Taegukgi nyligen, men nu är jag nöjd för ett tag framöver. Filmen i sig var bra och Brad Pitt fick äntligen spela hjälte i en krigsfilm. Andreas drog tesen att Brad numera väljer roller efter en lista med filmgenrer och karaktärer som inte finns med i hans CV sen tidigare. Och visst har jag nog läst ett uttalande från honom där han menar att pensionen nu inte är långt borta (åtminstone för yrket som skådespelare). Fram tills dess ska han bara delta i filmer som han kan känna sig nöjd med att få lämna ifrån sig åt eftervärlden.

Vid sidan av Brad så var filmens andra ”stora” Hollywood-namn Shia LaBeouf. Jag gillar inte det namnet eller den personen. Han är inte särskilt bra som skådespelare men försöker ändå hävda sig genom att skapa rubriker på de alla märkligaste sätten. Han är ju i och för sig fortfarande rätt ung fortfarande och vill nog bara ha fler ”vuxna” roller. Nymphomaniac var säkert ett försök att bryta mönstret och han var också väldigt angelägen om att få den rollen. I samband med den filmen drog han till sig en del uppståndelse, bl.a. på en presskonferens då han stormade ut därifrån men först efter att ha citerat fotbollslegenden Eric Cantona (http://youtu.be/M6JFcc06xF8). Senare på premiären bar han en påse över huvudet med texten ”I am not famous anymore”.

För något år sedan fick Shia en del skit för en kortfilm han regisserat men som mer eller mindre visade sig vara plagiat. Han fick en del påhopp och detta ledde mer eller mindre till att han annonserade vid senaste årsskiftet att han skulle sluta, inte bara med skådespel utan kliva bort från det offentliga livet helt och hållet. Sedan dess har han tackat ja och hoppat av Barry Levinsons nästa film Rock the Kasbah och är nu istället med i en thriller om en krigsveteran som har premiär nästa år.

Han verkar inte vara en konsekvent man, men det kanske är den sortens rampljus som han går igång på. Samtidigt tar han ibland skådespelet på (kanske för) stort allvar. För sin roll i Fury ska han ha dragit ut en tand, skurit sig i ansiktet och vägrat duscha för att kunna förstå vad hans karaktär hade gått igenom. Den sortens seriositet finner jag lika humoristisk som när jag läste att Colin Farrell lär ha sovit över på inspelningsplatsen till Total Recall för att han ville se hur det var att vakna upp i framtiden.

Erik

Håll ögonen på Anton Corbijn

Anton Corbijn har nu gjort tre filmer som samtliga slår an en stark sträng inom mig. Med Control fångade han brittisk undergroundmentalitet med Joy Divisions frontman Ian Curtis i fokus, med The American fångade han en rotlös amerikan i Italien (och lite i Sverige) och med A Most Wanted Man ger han oss en inblick i ett Hamburg genom en tysk agent i underrättelsetjänstens uniform. Dessa tre filmer har egentligen få gemensamma element; som ovetande skulle jag förmodligen inte trott att det var samma regissör bakom dem, men det gör också den gemensamma nämnaren extra tydlig: Corbijn är en inte en berättare som stimulerar hjärnan med sina tankar, men han är en ögonkonstnär som ger upphov till känslor med sin enastående känsla för yta.

Corbijn är ursprungligen fotograf och senare musikvideoregissör. Min relation till honom fanns redan innan regifilmsdebuten med Control. Han har haft många nära samarbeten med stora artister (främst U2, vilket dock inte intresserar mig så mycket), men även med artister jag gillar mycket. Därför har hans ofta svartvita tillfångatagande av artisters ansiktsuttryck givit musik ett ansikte. Tom Waits, till exempel, har aldrig sett mer Tom Waits ut än i de foton som Corbijn har tagit. Titta till exempel på fotot nedan. Waits musik får genast ett ansikte, en bild och en känsla.

Tom Waits fotad av Anton Corbijn

Tom Waits fotad av Anton Corbijn.

Corbijn har även stått bakom omslag som jag tror de flesta svenskar har lagt ögonen på åtminstone en gång, kanske till och med flera. Han är nämligen vän och återkommande samarbetspartner till Per Gessle, vilket föranlett både Roxette-videor och omslagsfoton signerade Corbijn. Till exempel är Gessles album Mazarin och En händig man båda verk av Corbijn.

Per Gessle, fotograferad av Anton Corbijn.

Per Gessle, fotograferad av Anton Corbijn.

Övergången från fotograf till spelfilmsregissör hade därför förutsättningar för att lyckas, men samtidigt inte. Vad vet väl en fotograf om att fånga en känsla i två timmar, när hans vanliga jobb är att på några sekunder slå an en sträng med ett foto. Uppenbarligen hade Corbijn känsla även för filmmediet, med resultatet Control i beaktande. Visserligen gjorde han det ”lätt” för sig genom att göra en film inom ett område han var bekant med, musik, men även om ett band och en person han faktiskt var bekant med på riktigt, Joy Divison och Ian Curtis. Han visade dock att han både kunde distansera sig från sina egna känslor och göra en film för alla, samtidigt som han använde sina känslomässiga ingångar för att fånga de känslor han förmodligen upplevde som betraktare.

Med The American försvann det gråa och mörka, istället var det färgstarkt och omfattande. En europeisk thriller med skådeplats mestadels i Italien. Corbijn lyfte sitt fokus från det lilla till det lite större och lyckades även med det. Mycket på grund av att huvudpersonen är intressant, men även för att denne hamnar i miljöer som dels är vackra, dels oroväckande. När jag tänker på The American är känslor som rotlöshet och jagad något som direkt slår mig.

Här vill jag slänga in en parantes kring ett samband som jag precis upptäckte när jag letade foton till det här inlägget. I anslutning till The American så släppte Corbijn en fotobok med foton från inspelningen och här ser jag faktiskt en gemensam nämnare i Corbijns arbetsgärning. För visst är omslaget till boken väldigt likt omslaget till Per Gessles album En händig man från 2007 (också fotad av Corbijn)? Undrar om Corbijn sa till Clooney: ”raise your hand like Gessle did on the En handig man-cover”? Se efter själv nedan.

Gessle fotad av Corbijn.

Gessle fotad av Corbijn.

George Clooney fotad av Anton Corbijn.

George Clooney fotad av Anton Corbijn.

Med A Most Wanted Man är Anton Corbijn återigen aktuell och han visar med sin tredje film att han är en filmskapare att lita på. Denna gång med en John Le Carré-filmatisering (Tinker Tailor Soldier Spy-effekt?) med utgångspunkt i ett kyligt och ogästvänligt Hamburg. Kontrasterna till de vackra men oroväckande italienska landskapen i The American kunde inte varit större. Här är det stora parkeringshus, oändligt hamnlandskap och uteliggare i en stad som verkar befriad från molnfria, soldränkta dagar. Om man kan med sig att vara elak så räcker det att jämföra George Clooneys estetiska uppenbarelse i The American med Philip Seymour Hoffmans (RIP) i A Most Wanted Man för att förstå skillnaden.

Det jag gillar mest med A Most Wanted Man är att den på ett vis är precis så man kan föreställa sig att den ska vara, men samtidigt inte. Den består av mycket prat, är stilistiskt imponerande och har ett bra soundtrack. Precis som indiefilmer generellt är. Men så är det ändå en spionthriller vi talar om. Brukar inte sådana generellt vara amerikanska, bestå av åtminstone en rejäl biljakt och om inte det, i alla fall några skjutscener? A Most Wanted Man bjuder på ögonblick som är spännande, men sällan med inslag av varken bilar eller vapen. Istället är det en balanserande film. Det råder hela tiden tvivel kring vem som är god respektive ond och vem som har gjort vad. Samtidigt ställer den inga direkta frågor och ger inte heller några direkta svar. Spontant kan man till och med kalla den intetsägande. Det kanske den är.

Willem Defoe och Philip Seymour Hoffman, framför Corbijns kamera.

Willem Dafoe och Philip Seymour Hoffman, framför Corbijns kamera.

Det är emellertid inte i uttryckta ord och genomförda handlingar som A Most Wanted Man kommunicerar. Enkelt uttryckt visar den att världen inte är en tavla bestående av enkla drag. Istället visar den en tillvaro som är grå och svårtolkad. Det är enkelt att förstå och gällande just förståelse behöver man inte komma längre. Det är en del av upplevelsen A Most Wanted Man. Den andra är det visuella och känslan av att vara en del av denna svårtolkade värld. För mig handlar den om att få ett perspektiv på en värld som dels är nära oss, dels helt fjärran. Alla städer kan i ”rätt” ljus framstå som det Hamburg som Corbijn fångar, därför blir det som att man får se världen lite bakom kulisserna.

A Most Wanted Mans story har få likheter med Control och The American, men precis som att det finnas samband mellan foton på Per Gessle och George Clooney så gör Corbijn sig själv till en gemensam nämnare. Med sitt sätt att betrakta saker så blir han ett filter som allt går igenom. Ta bara som exempel att A Most Wanted Man avslutas med en Tom Waits-låt till eftertexterna. Waits, denna fundamentala del av Corbijns universum, är en självklar del av en tysk spionfilm så länge den görs av Corbijn.

Jag förstår att det säkerligen är svårt för honom att få ihop pengar till att få göra fler filmer, det är inte direkt blockbusters han gör, men jag hoppas han får möjlighet att fortsätta göra filmer. Det känns nämligen som att han kan få vad som helst att bli intressant bara genom att låta det gå igenom det där ”Corbijn-filtret”. En science fiction av Corbijn, ja tack! Ett fantasydrama, ja tack! En komedi, ja tack! Bara jag får mer av honom.

Andreas

Krig, Taegukgi och Vin Diesel

Jag har inte sett så många filmer inom genren ‘krig’ i mina dar. I alla fall inte jämfört med hur mycket film som jag har plöjt igenom. Det är inte så att jag inte tycker om dem. För bland de som jag har sett så är det få som är dåliga och jag är då inte avskräckt från att se fler. Men jag antar att det är svårt att se två sådana filmer ovanpå varandra för det blir lite kaka på kaka. Det är svårt att se mycket pang pang om det inte är en bra story. Samma bekymmer finner jag i skräckfilmer, fast där finns det en hel del som har skrämt mig från att se fler. Mer för att jag har sett för många dåliga filmer snarare än att de faktiskt har skrämt mig.

I min lista över krigsfilmer som jag har sett finns det två (jag räknar inte Inglourious Basterds till den genren) som har fått högsta betyg. Varav den ena är jag tämligen säker på att den inte kommer få ha kvar det betyget efter en omtitt. Det är Saving Private Ryan jag syftar på. När jag tänker tillbaka på den filmen så minns jag allt för väl hur Vin Diesel otympligt lunkade fram efter den fantastiska öppningsscenen på Omaha Beach som håller på i mer än 20 minuter. Tankarna på menige Diesel får mig att undra om den verkligen var så bra, för idag har jag svårt att se honom i den typen av film. Dock vågar jag inte ta reda på om det är så. Jag orkar nämligen inte se om en så lång film när jag nu misstänker att den inte är så där bra.

Vin Diesel

Den andra filmen som innehar ett toppbetyg såg jag däremot om i dagarna. Det är en sydkoreansk film som heter Brotherhood of War – Taegukgi. Till skillnad från Saving Private Ryan så har jag ett väldigt gott minne om hur bra den filmen var första gången jag såg den och jag kände att det var dags att se om den. Filmen utspelar sig under Koreakriget där två bröder tvingas delta. Jin-tae gör allt för att hans lillebror ska få lämna kriget och åka tillbaka till familjen och fortsätta med sina studier. Mycket krig och mycket broderskärlek. Det är en påkostad film med många scener där kulor flyger och bomber sprängs om vartannat. På gränsen till lite långdraget och skrytsamt men oerhört snyggt. Sen gillar jag storyn om de två bröderna. Kanske för att jag själv har yngre syskon och därför blir så rörd.

I dagarna ska jag försöka besöka en biograf för att se Fury. Frågan är om jag har fördärvat den upplevelsen genom att ha sett Taegukgi så nyligen. Kommer det att bli kaka på kaka eller kommer Brad Pitt att klara biffen?

Erik

Om att Zach Braff är en bra filmskapare

Wish I Was Here

Att Zach Braff kan göra film visade han med besked med Garden State, som så här tio år senare nästan framstår som en generationsfilm. Eller så är det bara jag som gillar den väldigt mycket. Min uppfattning är att det är två läger: ett som älskar den och ett som tycker den är helt okej. I övrigt är Braff mest förknippad, eller kanske för gemene man enbart förknippad med, den där komedigrejen Scrubs.

Världsliga saker som komedier intresserar mig inte (nu skämtar jag för att lyckas med min krystade brygga in i syftet med detta inlägg), men att Braff återigen har skrivit, regisserat och spelat huvudrollen i en film intresserar mig desto mer. Att göra en bra film är en sak, men två, det är ett riktigt prov. Är då nykomlingen Wish I Was Here en ny Garden State?

Nej, det är den inte. Men den bygger på samma fundament. Braff har återigen valt ut sina favoritlåtar från sitt Spotify-konto (2014 års iPod-motsvarighet, tiden har trots allt gått sen Garden State) och samlat några i hans mening viktiga insikter i en film som berör. Precis som i Garden State är både The Shins och Paul Simon med på soundtracket, som dessutom är kryddat med Bob Dylan (bland andra).

Fin musik, fint foto, fint skådespel, fina repliker, fint slut. Wish I Was Here är all enkelhet en fin film. Den upptar inte sin tittare på samma sätt som Garden State (uppenbarligen kan jag inte sluta jämföra), men det lite mer mogna och vuxna förhållningssättet ger ändå temat en annan vinkel. Istället för att fokusera på att hitta sig själv så verkar Braff vilja se sig omkring och uppmana till att vårda den familj som trots allt ändå finns där. Åtminstone tills de också en dag försvinner.

”Life is an occasion. Rise to it.” står det på omslaget. Detsamma gäller regisserandet. Låt det inte ta ytterligare tio år innan du är klar med nästa film, Braff. Du är alldeles för bra för det.

Andreas

Förväntan, sympati och The Green Mile

Vi är halvvägs in i oktober och affärerna börjar så sakteligen skylta för jul (som infaller den 25:e december). En högtid som för mig som barn alltid innefattade en hejdlöst massa höga förväntningar. God mat, julklappar och trevligt TV-tittande med familjen. Någon dag senare åkte vi alltid till släkten på mammas sida för mer mat, några fler klappar men dock inget TV-tittande. Men att leka med kusiner var minst lika roligt. Jag gör samma sak än idag, fast är kanske mer nollställd på julklapps-fronten och är inte så lekfull längre. Men förväntningarna på den goda stämningen med familj och släkt är alltjämt där och uppfylls alltid. Det är väl därför som förväntningarna är så höga varje år för att jul med dem aldrig har slagit fel.

Vad gäller höga förväntningar på filmer så försöker jag vara så nollställd som det bara går. Hellre ha låga förväntningar än att jag tittar på en film och tänker på vad bra allting måste vara. Jag vill sitta där och få det slaget i ansiktet på mig som en vattenballong. Dock börjar jag känna att jag kan gå in med en del goda förväntningar på produktioner som David Fincher har haft en styrande hand i. House of Cards är ju hyllat av de flesta och jag har till dags dato även sett alla de filmer han har regisserat. Bioaktuella Gone Girl lämnade mig inte besviken utan höll mig mestadels framåtlutade uppslukad av spänningen. Må Fincher fortsätta att leverera.

Skulle jag dock ha höga förväntningar på en film så skenar jag alltid iväg i mina tankar om den fantastiska känslan jag kommer få känna efteråt. Känslor som hur förbluffad, rörd, glad eller inspirerad jag kommer bli av en bra film. Men sådana förväntningar på känslor slår sällan in och lämnar en desto oftare besviken, även om filmen i sig kan vara bra.

Jag skrev sist om att Netflix hade satt ett datum för när de skulle ta bort en del filmer ur sitt bibliotek och att en av dessa filmer var The Green Mile. En film som många tycker om, som många pratar om och som jag inte hade sett. Jag har fått höra i 15 år om att jag har missat ett mästerverk. Så jag bestämde mig för att se den innan den försvann från Netflix. Sagt och gjort för nu är den sedd. Men visst skulle jag inte ha lyssnat för mycket på mina vänner utan bara ha gått och sett den tidigare och utan förväntningar. Filmen är bra men är inte det mästerverk som jag trodde att den skulle vara. Så jag var rätt besviken när eftertexterna började rulla. Varför då undrar du då kanske? Jag ska försöka skriva ner några tankar om den och varnar samtidigt för lite spoilers. Själv hatar jag all form av spoilers och hade inte fortsätt läsa om jag inte sett den. Är du som jag så fortsätt inte utan stanna här. Ciao!

Större delen av filmen utspelar sig på en fängelseavdelning där dödsdömda fångar sitter i väntan på avrättning. Alla skådespelare gör ett väldigt bra jobb. I ena änden av karaktärslistan har vi svinen i fångvaktaren Percy Wetmore (Hutchison) och fången ‘Wild Bill’ Wharton (Rockwell). I andra änden står de snälla fångvaktarna Paul Edgecomb (Hanks) och ‘Brutal’ Howell (Morse) som klickar väldigt bra tillsammans och som vi får jämföra oss med. Allt funkar bra och jag gillar det jag ser, men sen har vi en kille till. John Coffey (Clarke Duncan) kommer in som en fånge dömd för mord. Han är väldigt stor i fysiska mått mätt men är samtidigt from som ett lamm. Man har som tittare svårt att tro att den här snälle bjässen skulle vara kapabel till ett brutalt mord men känner ändå sympati för honom trots att inga bevis finnes som bekräftar hans oskuld.

Allt känns bra med John Coffey tills det presenteras att det är något övernaturligt med honom. Det han gör är av godo men är inte av denna värld. Min sympati för honom försvann. Han verkar vara en genomgod människa, oavsett om han är ansvarig för mordet, men med det övernaturliga han besitter hör han heller inte hemma i den här världen. Därför ser jag hans dödsdom mer som att han ska få åka hem än att han avvisas. Hans tid här är slut och skulle det vara på något annat vis så hade han inte suttit där. Då hade han säkert kunnat ta sig därifrån. Jag uppfattar det också som om att han inte tar dödsdomen så hårt, han är inte rädd för att dö. Det som jag istället tycker är obehagligt och hemskt är att de som inte känner honom (så som Paul Edgcombe & co. gör,) ser honom som ett monster, ett monster han inte är. Men i och med att det inte kan ändras så är det väl också ”bra” att han har fått dödsdomen, så att han slipper mötas av människornas hat och istället får komma någon annanstans.

En del vänner tycker att jag är lite skev i mitt tänkande när jag tycker som jag gör och inte bölade som en stucken gris. Kanske hade jag gjort det om jag inte haft så höga förväntningar?

Erik

Om att inte vilja att en bra bok blir film

Donna Tartts SteglitsanFör inte så länge sedan vände jag det sista bladet på Donna Tartts Steglitsan. Den kanske skulle beskrivas som en tegelsten av många, även om pocketformatet sväljer många sidor utan att nödvändigtvis bli så breda i omkrets. Genom de 800 sidorna växer huvudkaraktären Theo upp från pojke till man. Det är en resa som kräver många sidor. Tartt har dessutom inte bråttom utan låter sin berättelse ta sidospår, även om den där steglitsan som allt till syvende och sist handlar om, används på ett skickligt sätt för att föra handlingen framåt. Omfånget och Tartts skickliga tangentfingrar gör att Steglitsan blir en av de starkare läsupplevelserna jag har haft på mycket länge.

Jag är inte ensam om att uppskatta Tartt och i synnerhet hennes senaste verk. Förutom att ha belönats med Pulitzerpriset har Warner Bros dessutom köpt rättigheterna till att få göra film av romanen. Och det är här jag blir tudelad och lite negativ. På ett sätt blir jag glad av att få min (så pass nära håller jag den) berättelse bildsatt. Jag läste Gillian Flynns Gone Girl nyligen och blev rikligt belönad av att David Fincher skapat en utmärkt tolkning av hur just jag upplevde berättelsen. Men Gone Girl är en spänningsroman som nästan är skriven som ett filmmanus. Det känns inte lika svårt att lyckas med överföringen i ett sådant fall. Med en 800-sidig roman som ska ha tagit Tartt elva år att skriva, känns det inte lika lätt att få till en bra överföring till filmmediet.

Jag kan se framför mig hur den delas upp i tre akter; den brådmogna pojken, den struliga tonåringen och den ångerfulla mannen. Visst fungerar det i ett filmnarrativ, men det krävs åtminstone närmare tre timmars speltid för att skildra en uppväxt på ett sätt som får chans att krypa under ytan på tittaren; något som också kan bli problematiskt eftersom det är förhållandevis få karaktärer i berättelsen. Det krävs med andra ord en regissör som inte börjar skarva allt för mycket i ursprungsmaterialet, får då kommer det inte bli bra. Då blir det korthugget och svårt att förstå Theos vedermödor.

Om det hade funnits en regissör av typ Paul Thomas Andersons dignitet bakom rodret (fast han skriver kanske bara sina egna berättelser), så hade jag sett på projektet med tillförsikt. Nu är det Brett Ratner som nämns som en av förgrundsfigurerna, om än i en producentroll. Ratner, mannen bakom insiktsfulla fullträffar som Rush Hour och Prison Break.. Nåja, kanske kan han få ihop de pengar som krävs och låta någon annan med erfarenhet och/eller talang inom dramafilm stå bakom kameran.

Det här inlägget känner jag har utvecklats till dels ett utslag för pessimism, dels ett ode till en bok jag verkligen uppskattar. Det sistnämnda är huvudpoängen, det vill jag verkligen understryka. Om det ens blir en filmatisering är också mycket osäkert. Warner Bros köpte på 90-talet även rättigheterna till Donna Tartts debutroman, Den hemliga historien, utan att det någonsin blev någon någon film (till dags dato). Så vi får väl se vad som händer den här gången. Uppföljning utlovas.

Andreas

Begin Again – banalitet som något bra

Begin Again

”Det fantastiska med musik är att även det mest banala kan bli en känslosam låt”.

Citatet ovan kommer från den desillusionerade talangjägaren Dan (Mark Ruffalo). Citatet ringar in Begin Agains (svensk titel: Sånger från Manhattan) stämning väldigt väl. Det är när Dan fått sparken från sitt skivbolag och ”firar” detta med en natt på stan, som han möter Gretta (Keira Knightley), som precis blivit dumpad av sin nyblivna softrockstjärna till (ex)pojkvän. De två möts i ett ögonblick där båda två står på botten, men där musiken förenar dem. Hon genom sitt eget låtskrivande, han genom sitt öra för talang. Tillsammans inleder de en mental resa som handlar om att båda ska finna inre frid och i slutändan bli lyckligare personer. Banalt? Ja, men som sagt, med musik kan även det mest banala bli känslosamt. Om begreppets innebörd vidgas ytterligare tror jag att även filmmediet kan ha den egenskapen.

Det fina är att Begin Again inte utvecklas till en klassisk kärlekshistoria mellan Dan och Gretta. Det finns ögonblick som mycket väl kan mynna ut i kärlek, men de avbryts alltid av allehanda distraktioner. Det är dock inte kärlek som driver deras vänskap, det är istället musiken och vikten av att ha följa sin egen väg som gör det. Scenen när de använder en ”splitter”, en adapter med två 3,5 mm-utgångar, som möjliggör att båda kan lyssna på samma musik med egna hörlurar, påminner mycket om hur musik konsumerades under min egen uppväxt. Detta inslag blir också en spark i sidan på skivbolagsindustrin som porträtteras som ytliga, kliniska och själlösa.

Begin Again visar också att musiken står sig starkare än någonsin, i synnerhet tack vare de gränslösa möjligheter till både produktion och distribution som finns idag. Utan stöd från skivbolag börjar nämligen Dan och Gretta, tillsammans med vänner och kontakter, spela in låtar till något som är tänkt att bli hennes debutalbum. De gör det inte i en studio, inte i ett garage eller ens inomhus. I stället använder de staden New York som sin studio. På tunnelbanan, på hustak, i gränder. Det spelar ingen roll hur omgivningen låter, det handlar istället om att fånga känslor. Om någon avbryter dem, om det så är polisen, kommer även det med även på inspelningen. Utrustningen är också enkel. Det enda som medtags är en Macbook, nödvändiga instrument och ett gott humör.

Tillsammans med ett gäng visserligen konventionella, men samtidigt fungerande, relationsförvecklingar i bakgrunden drivs Begin Again framåt med en stark känsla av att allt ordnar sig. Det må låta banalt, men om omständigheter vill sig väl kan det vara väldigt härligt att få ta del av sådana historier. Precis som musik har förmågan så kan filmer påverka väldigt starkt i stunden. Därför kan även det mest banala bli en känslosam film, även om eftermälet inte nödvändigtvis behöver bli lika starkt.

Andreas

Tvångssyndrom och Tommy Lee Jones

Jag har tvångstankar. Jag vill inte gå och säga att du har dem också, men jag förmodar att det är så vare sig du vill eller inte. Små ”ritualer” som jag måste göra inför det jag egentligen ska göra. Exempelvis måste jag tvätta mig om händerna det första jag gör när jag kliver in i mitt hem, man vill ju inte sprida smuts och bakterier på möblemanget.  Innan jag ska laga mat så diskar jag undan allting, oavsett hur hungrig jag är så måste jag diska. Sen innan jag äter så mår jag också bäst av att jag har hunnit diska undan så mycket av det jag använt vid matlagningen. Gör jag inte sådana saker så händer egentligen inget, jag stressar inte ihjäl mig eller ligger sömnlös om nätterna. Det är lugnet som infinner sig i mig när jag vet att jag inte har några måsten som jag vill åt. Jag försöker att inte göra någonting halvdant utan göra det grundligt och hela vägen. Som städningen av hushållet på torsdagar så att man kan andas ut och säga:
– Nu kan helgen komma!

Samtidigt gäller detta inte allt. Jag har lik i garderoben. Det finns en hel sektion i mitt bibliotek som är halvlästa böcker. För ger jag mig själv en möjlighet till att släppa något så gör jag det.

Hursomhelst så har det här grundliga arbetet visat avtryck i mitt filmtittande. Det fanns en tid då jag skulle se allt. Då var det oftast systematiska projekt där jag ville se ALLT av en specifik regissör, manusförfattare eller skådespelare. Mycket tack vare filmtipset där jag kunde gå in och känna mig nöjd över att jag bockat av så många av Brad Pitt‘s verk. Vid osedda marker fanns det inte utrymme för andra filmer som inte passade kriterierna utan jag var helt insnöad på området. Detta har även hämmat mitt filmtittande. Som när jag skulle plöja Hammer Film Productions filmer för att kunna få se allt med Christopher Lee. Budgetkvalitén gjorde att jag film-mässigt gick in i väggen och hade problem överhuvudtaget att se film efter det.

Idag är jag inte lika ansträngd i mitt filmtittande men plockar upp någon röd tråd lite då och då. Det senaste slog mig häromveckan, när jag bläddrade igenom Netflix så uppmärksammade jag att det stod att flera filmer bara var tillgängliga fram till den 15:e oktober. Jag gick igenom ‘Min Lista’ och där låg en hel drös med filmer som snart försvinner, jag tänkte att såhär kan jag inte ha det. Framförallt inte när The Green Mile ligger där. Den är lite av mitt svarta får, eftersom så många har sett den medan jag har lyckats undfly den. Den är säkert bra men är ju också TRE TIMMAR lång. Det är svårt att ta sig an en så lång film när man inte har sett den innan tycker jag. Det finns ju så mycket annat jag kan lägga den tiden på. Som att börja läsa fler böcker som senare aldrig blir färdiglästa.
I alla fall, de filmerna jag har sett nyligen och ser fram tills på onsdag har det kriteriet att de försvinner från Netflix på onsdag och det var så som jag fick uppleva gårdagens film: In the Electric Mist.

TommyLeeJonesMist

Andreas var över och vi båda hade väl inga höga förhoppningar om att det var ett mästerverk som vi skulle titta på, men vi var båda sugna på Tommy Lee Jones! När såg man den gubben i en film här senast? No Country for Old Men sa jag. Lincoln, sa Andreas. – Han måste ha Hollywoods största öron, konstaterade han dessutom och visst ligger det någonting i det.

Filmen var inget speciellt, egentligen rätt dålig då den inte har något klart syfte. Jag led inte men det var inget som drev filmen framåt eller som fick mig att haja till. Mr Jones var nog med i varenda scen och där är ett plus, för alla andra i filmen är väldigt dåliga. Förutom John Goodman då. Men det är som att han spelar mot träplank ibland, hemskt dåligt skådespel på flera håll. Nu låter det som att jag höjer Tommy till skyarna, så bra var han inte men han är behållningen i denna produktion som inte ens gick på bio i USA.

Nåväl, innan onsdag kan jag förhoppningsvis  bocka av The Green Mile från ”ska se-listan” och känna något lugn över att ha ordning i mitt liv. Då är jag tillbaka på banan och är också redo för en ny film som alla ni andra har sett men inte jag. Eller ska jag ta mig an Tommy Lee Jones och hans välfyllda meritlista? Kanske blir det In the Valley of Elah? Den som lever får se.

Erik