Vad har vi sett under året 2014?

Då var året 2014 till ända. Som sig oftast bör så innebär denna tid på året reflektion. Hur var året 2014? Eftersom vi främst diskuterar film här så kan vi väl ta oss en stund att diskutera hur vårt filmår 2014 har varit. Eller vad tycker du om det, Erik?

Mer än gärna, Andreas. Enligt filmtipset.se har jag betygsatt fler än 150 stycken filmer under kalenderåret 2014. Det hade varit intressant för egen del att bena ut vad för typer av filmer som jag har sett och vad jag tyckte om, samt vad du har insupit i filmväg.

En sak bara, jag är inte så noggrann med att alla filmer ska vara nya. Det finns ingen mening med att göra en topplista för filmer från 2014 eftersom det fortfarande finns många av dessa 2014 års pärlor som jag inte har sett. Vad säger du? Ska vi fokusera på den resa inom filmens värld _vi_ har gjort, snarare än den resa som “Filmen” har gjort under 2014?

Ja, så gör vi.

Först mina 20-11, sen dina 20-11 med lite övergripande kommentarer. Sen går vi igenom varderas topp 10, plats för plats. Så får vi se vad vi fastnar för och vart det leder. Det ska sägas att jag inte har sett din lista förrän du presenterar den för mig här.

Plats	Andreas	Erik
20.	Locke	Take Shelter
19.	Never Let Me Go	Take This Waltz
18.	Enemy	Edge of Tomorrow
17.	Her	The Grand Budapest Hotel
16.	The Double	Nightcrawler
15.	Inside Llewyn Davis	Lars and the Real Girl
14.	Wish I Was Here	The Way Way Back
13.	Wonder Boys	Nymphomaniac
12.	The Grand Budapest Hotel	End of Watch
11.	Begin Again	Dallas Buyers Club

Ett enda överlapp, The Grand Budapest Hotel, men jag har faktiskt sett alla filmer på din lista. Jag vågar också säga att jag tycker om alla filmerna också. De jag har sett i år är Edge of Tomorrow, Nightcrawler, The Way Way Back, Nymphen och Dallas Buyers Club och där bara en av dem var så pass bra att jag får anledning att återkomma. De övriga slogs ut av filmerna på min lista. Jag kan dock skriva under på att jag tycker alla är bra och sevärda. Bra start, Erik. Take Shelter och Take This Waltz är stora favoriter sen tidigare.

Det är rätt harmlösa filmer som jag valt att lyfta fram inför årets filmredovisning. Von Triers Nymphomaniac är ju annars en film som man kan diskutera mångt och mycket kring. En rätt udda film ur en kategori som jag vanligtvis inte brukar plocka favoriter ur. Dock är det sådant som dansken säger till mig mellan raderna som jag finner intressant och därför vill ha den högt rankad.

Fyra av filmerna på din lista har jag inte haft tillfälle att se ännu, det gäller Never Let Me Go, The Double, Wonder Boys och Begin Again. De andra filmvalen du har gjort är filmupplevelser som jag har njutit av att se, särskilt “Budapest Hotel” är en av de bättre underhållande stunderna i en biosalong som jag haft i år. Där levererade verkligen Wes Anderson med samma briljans som i Moonrise Kingdom. Det är annat än vad jag kan säga om Inside Llewyn Davis, Marcus Mumford + Bröderna Coen till trots. Mörkt drama som saknar den del av fingertoppkänslan som bröderna tidigare har levererat. Men med ditt intresse för folk-genren i åtanke förstår jag att du håller den lite högre än vad jag gör.

Det är framförallt mitt Dylan-intresse snarare än folk-intresse som lyfter Coen-brödernas försök. Men jag håller med om att den inte är lika bra som deras tidigare alster. Att den ändå är så pass bra säger dock något om deras lägstanivå. Annars håller jag med dig om Moonrise Kingdom också. Verkligen en filmupplevelse, i synnerhet på bio. Kul också att jag kan ge dig lite tips inför framtiden. Jag tror du kommer gilla samtliga osedda filmer. Ska vi gå in på topp tio? Börjar du med din nummer tio?

Visst. Jag tar täten.

Plats 10

• Erik väljer All is Lost (2013) 

Ah, Robert Redford i sin kanske pratigaste roll hittills? Skämt åsido. Ett bra val. På listan över de mest speciella filmerna i år så är den ett givet val. Imponerande att få följa hans strapatser ensam ombord på sin sjunkande segelbåt. Inte en sekunds dötid, varken för honom eller för oss. Det som gör att den inte fastnade hårdare för mig är att det var mer en upplevelse för stunden än något som stannade kvar. Ett experiment mer än en upplevelse. Men bra är den verkligen.

Ett experiment som verkligen satte sig hos mig. Jag är ingen båtmänniska men upplevde ändå som om jag satt där med vinden fläktandes i ansiktet.

Jag är inte heller någon båtmänniska och All is Lost är ytterligare ett bevis på att vi människor bör ha mark under fötterna.

• Andreas väljer Nebraska (2013)

Åho, den hypade filmen inför Oscars-racet. Mr Dern kan verkligen spela en bortkommen äldre åldring. Och visst rörs en del känslor upp när han återbesöker sin hemstad. Jag känner av det spänningen men finner inte djupet i hans sökande, det känns rätt intetsägande och avlägset. Det är en fin film men nådde mig inte där jag satt inte alls för avlägset i TV-soffan.

Plats 9

• Erik väljer Enemy (2013)

Enemy! Ja, den finns ju med på min lista också. Nummer 18. Den såg vi tillsammans. En film som kräver sin uppmärksamhet och som kanske står för det klurigaste slutet i år. Men efter lite efterforskning och funderande fick vi nog rätsida på det. Stark filmupplevelse, men även den lite för stunden. Dock ännu ett bevis på att Jake Gyllenhaal är att lita på. Detsamma går också att säga om regissören, Denis Villeneueve.

Verkligen en film som satte myror… nej spindlar i huvudet på en. Jag kan verkligen bli irriterad på filmer som jag inte förstår, men vi fick fram en bra diskussion där vi tuggade oss igenom den.

• Andreas väljer Ruby Sparks (2012)

Den här vet jag att du inte har sett, men det är en fin liten indiepärla om en författare med skrivkramp. Ett tema jag har väldigt lätt att uppskatta. Egentligen en fjäderviktare, en kombination av Manhattan och Stranger Than Fiction. Huvudkaraktären upplever nämligen en islossning i sitt skrivande, men på bekostnad av att allt han skriver också händer i verkligheten. Jag gillar att den utforskar relationen mellan fiktion och verklighet. Se den som ett tips att ta med dig inför framtiden.

Dina förslag på filmer som du tycker att jag bör se är många men jag tar dem alla på lika stort allvar. Titeln är för mig därför familjär och kopplingarna mellan Manhattan och Stranger Than Fiction intresserar mig. Så den kanske kommer med på nästa års lista eller möjligen ett inlägg längre men närmre fram i tiden.

Plats 8

• Erik väljer Her (2013)

Även den här har jag med på min lista, plats 17. Säger egentligen samma sak om den här som jag sa om Enemy. Den visar att Joaquin Phoenix är att lita på som skådespelare, kul med en annorlunda roll från honom också, samt att Spike Jonze fortsätter göra annorlunda och roliga filmer. En av årets mest stilsäkra filmer, kanske enbart slagen av Wes Anderson (naturligtvis).

Min beundran för Mr Phoenix har vuxit fram med de senaste filmerna han har gjort. Tillsammans med den vackra Amy Adams och Scarlett Johanssons ljuva stämma smalt jag som smör i solsken. Samtidigt som jag ska hålla ögonen på Jonze och hans kommande projekt.

• Andreas väljer A Most Wanted Man (2013)

Mannen som spelat diverse roller bl.a. som hänsynslös skurk i MI3 och sytlig wingman i Along Came Polly har verklgen blivit A Most Wanted Man för mig. Philip Seymour Hoffman är en stor förlust för filmvärlden och kommer verkligen att bli saknad. Filmen däremot är inget som jag låg grubblade över så värst mycket i efterhand. En bra europeisk spionfilm av den intressanta regissören Corbijn. Mörk, spännande och ett plus i kanten för att inte vara Hollywood-producerad (det är så skönt att se filmer från utanför den världen).

Plats 7

• Erik väljer Interstellar (2014)

Ja, det här var ju ett intressant val. I synnerhet eftersom..

• Andreas väljer Interstellar (2014)

.. jag också har den på plats nummer sju! Årets mastodontfilm, årets popcornslukare. Inte utan brister, men den har ett enormt högt underhållningsvärde. En storartad filmupplevelse, verkligen.

Jo. Visst har man alltid hög förväntan på Nolan’s projekt. Det är inte utan att man undrar när mannen ska göra en film som floppar. Samtidigt som den hamnar på topp 10-listan så tycker jag att folk har slängt ut några superlativ för många. Om jag skulle göra en mer omfattande lista som inte bara utgår från detta årets filmupplevelser så hade den inte hamnat så här högt upp. Här ligger den högt rankad men den innehar inte toppbetyget.

Plats 6

• Erik väljer Gone Girl (2014)

Årets stora thriller? Åtminstone den mest uppmärksammade. Jag gillade den och den är lite speciell eftersom jag sträckläste boken bara några dagar innan jag såg den på bio. Filmupplevelsen fick stryka lite på foten därav, men det är fortfarande en bra thriller. Tycker dock att Fincher har blivit lite feg på senare år. Någon annan regissör hade lika gärna kunnat göra den lika bra. Jag saknar Fincher-stämpeln, det som gör den unik. Men som sagt, en bra thriller.

I mångt och mycket är den som vilken Fincher-film som helst. Jämfört med Fight Club och The Girl with the Dragon Tattoo är de egentligen samma film. En film baserad på en bok som fått bra kritik. I mina ögon nådde den här lite längre än filmatiseringen på Stieg Larssons verk men inte lika långt som på Chuck Palahniuks. Som du säger är det kanske lite fegt av honom att välja ett säkert kort som grund. Man kanske ska våga göra något nytt för att utmana sig själv, men samtidigt ska man också syssla med sådant man är bra på.

Nej, Fincher satte verkligen agendan med Fight Club. Både på gott och ont. Det känns som att han har svårt att ta nästa steg. Vart vill han egentligen med sitt filmskapande?

• Andreas väljer Only Lovers Left Alive (2013)

En film som jag vet att du inte heller har sett. Jag har redan ägnat ett helt inlägg åt min uppskattning av Jim Jarmuschs filmskapande, så jag ska inte bli långrandig. Det här är i alla fall årets vampyrfilm. Det kanske inte låter så spännande, men tänk det som en hipsterversion av en vanlig vampyrfilm. Hm, det kanske inte heller låter så spännande. Men take my word for it, den är väldigt bra och i synnerhet väldigt typisk Jarmusch.

Jasså. Jag minns trailern till den här filmen. Trailers ska göra tittaren intresserad av att se filmen, egentligen oavsett om man tycker om genren eller inte. Jag som ser det mesta av allt blev inte alls intresserad av den. Inte mycket att gå på men jag har inte haft intresse för denna tidigare. Nu läggs den till på “ska se-listan”.

Plats 5

• Erik väljer Locke (2013)

Kul att du gillade den så mycket att den hamnar på topp 5. På min lista ligger den på plats 20. Årets BMW-reklam, utan tvekan. Men också en väldigt bra film. Tom Hardy visar att han är mer än bara muskler. En one man show.

Den är kort och enkel men ändå skicklig när Tom Hardy får göra så mycket på egen hand. En av de mest spännande bilfärderna jag sett på film. Dock får den mig inte att vilja köpa BMW.

Nej, om BMW innebär de problem som Locke får så avstår jag gärna också.

• Andreas väljer Prisoners (2013)

Årets thriller. Hade jag sett den på bio så hade jag förmodligen torkat ut pga den svett av nervositet och rädsla som jag avdunstat.

Ja, årets mest intensiva filmupplevelse var det, trots att den sågs hemma i soffan. Denis Villeneuve är dessutom den enda regissör med två filmer med på den här sammanställningen (den andra: Enemy). Ett stjärnskott!

Plats 4

• Erik väljer Silver Linings Playbook (2012)

En av de få filmerna på min topp 10-lista som vi inte såg tillsammans. Jag kan vara väldigt svag för romcoms. Nu är den här filmen väldigt speciell och om man skulle se den efter tipset om att det är en romcom så kan det ändå vara aningen missvisande. Jag var så otroligt charmad av det extra den gav mig plus Robert DeNiro som fick mysa (även det lite missvisande kanske) in sig i rollen som en farsgubbe att hamnade på topp 5.

Jag kan bara hålla med. Jag såg den redan förra året och det är enda anledningen till att den inte återfinns på min lista. En av de bästa feelgood-filmerna på år och dagar.

• Andreas väljer Short Term 12 (2013)

Den här såg jag nyligen. En stor rekommendation till dig. Den fångar svårigheten i att leva och hur pretentiöst den än må låta, så känns den på riktigt. Den fångar verkliga problem och gör inte melodrama eller såpopera av dem utan visar respekt för sina karaktärer. Se den!

Noted.

Plats 3

• Erik väljer Prisoners (2013)

Ja. Där kom den. Onekligen en toppenfilm!

Ja. Jo. Precis.

• Andreas väljer Nymphomaniac (2013)

Jag letar ofta efter filmer som får mig att se på världen annorlunda. Det lyckades von Trier med här. Han vrider upp och ner på allt vad jag någonsin förknippat med traditionellt filmskapande. Mer kan jag knappt önska mig. Dessutom är det en sällsynt gripande berättelse, om man ser förbi det grafiska. Även om det nog inte går. Det är en lika stor del av filmen som berättelsen. Om Gone Girl hade kunnat göras av någon annan än Fincher, så hade inte Nymphen kunnat göras av någon annan än den pillemariske von Trier.

En utmanande film som valde att stanna på plats 13 på min lista. Du och jag såg den på bio, en legendarisk eftermiddag med en 15 minuters paus mellan akterna. Han vänder sannerligen upp och ner på vad man anser vara normalt men gör ändå så att hans den röda tråden når fram till något tänkvärt.

Den visningen var verkligen något utöver det vanliga. Inte bara med att det var paus och allt, det var en märklig dynamik därinne bland åskådarna. Man visste inte riktigt hur man skulle bete sig.

Plats 2

• Erik väljer Intouchables (2011)

En feel good-film som lämnar få människor oberörda.

Ja, feelgood i ordets sanna bemärkelse. Jag såg den för några år sen och gillade den starkt, även om den var lite väl enkel för mig. Jag är glad att du gillar den så mycket dock.

Jo. Kanske för enkel för en andra plats. Det fanns dock ingen tvekan när eftertexterna rullade upp. Filmen hade nått fram till mig och jag kunde inte säga emot. Bemötande är viktigare än vad vi tror.

• Andreas väljer Boyhood (2014)

Inspelad under 11 år. Något verkligen unikt. Men är den mer än bara ett annorlunda inspelningsgrepp? Ja, jag tycker det. Jag blev verkligen drabbad och engagerad i att få ta del av pojkens uppväxt. Jag såg den nyligen och måste nog få återkomma om ett definitivt omdöme. Om det behövs. För upplevelsen det var att se den är årets näst största. Utan tvekan. Det ska bli kul att få ta del av dina åsikter när du har sett den.

Lite som Nymfen. Utmana tittaren med en ny typ av material som man inte är van vid eller som inte har prövats innan, på ett seriöst sätt!

Tänk Nymfen inspelad på liknande sätt som Boyhood. Jag vet inte om jag vågar tänka så långt. Alldeles för överväldigande.

Ethan Hawke i ett Von Trier-sammahang känns ju inte helt onaturligt.

Plats 1

• Erik väljer The Descendants (2011)

Förra årets julklapp (från dig, Andreas, om jag inte missminner mig) såg jag sent i januari. En sorlig start som tog en vändning och behandlade ett helt annat tema. Tidlös, sökande, vacker och George Clooney tog sig ur sitt skal (ibland kan han vara lite stel) och löpte gatan fram i flipflops.

Ja, från mig! Ser det som ett oerhört lyckat val eftersom du gillar den så mycket. Alexander Paynes bästa. Kul att du gillar den här så mycket men är lite mer avogt inställd till Nebraska. Det visar hur viktigt det är att man köper filmen och kommer in i dess stämning. För mig är de båda rätt lika, förutom att Nebraska är lite kallare, lite mindre välkomnande. Det kanske är det som är skillnaden. Oavsett så gillar jag Descendants väldigt mycket. Den fångar känslan av helvete i paradiset, som jag har för mig att Clooney pratar kring.

• Andreas väljer The Wolf of Wall Street (2013)

Det kommer komma en dag då Martin Scorsese inte kommer ge oss fler filmer. Den dagen kanske är snart. Den tanken gör mig alltid lite ledsen. Det Scorsese gör kan andra göra, men ingen lika bra. Hans berättarteknik är frustande, snabb, högljud och gapig, men också alldeles magisk. Här är han i gamla GoodFellas-takter och står för en film som är lika mycket ett besök på ett nöjesfält som det är en studie i att bete sig som ett svin. Och komma undan med det. Årets stora film för mig.

Onekligen är Scorsese en av de absolut främsta inom regissöryrket. Jag var väldigt underhållen när jag såg den på bio. DiCaprio är även han en man som vet hur man tar sig an ett projekt och kan göra något intressant utav det och McConaughey’s rytmiska dunkade förgyllde stunden. Dock så när jag summerade filmen så håller den inte för mig. Den känns lite som en film i mängden och och når inte ut i den styrka som just Goodfellas gör.

Andreas & Erik

Håll ögonen på Anton Corbijn

Anton Corbijn har nu gjort tre filmer som samtliga slår an en stark sträng inom mig. Med Control fångade han brittisk undergroundmentalitet med Joy Divisions frontman Ian Curtis i fokus, med The American fångade han en rotlös amerikan i Italien (och lite i Sverige) och med A Most Wanted Man ger han oss en inblick i ett Hamburg genom en tysk agent i underrättelsetjänstens uniform. Dessa tre filmer har egentligen få gemensamma element; som ovetande skulle jag förmodligen inte trott att det var samma regissör bakom dem, men det gör också den gemensamma nämnaren extra tydlig: Corbijn är en inte en berättare som stimulerar hjärnan med sina tankar, men han är en ögonkonstnär som ger upphov till känslor med sin enastående känsla för yta.

Corbijn är ursprungligen fotograf och senare musikvideoregissör. Min relation till honom fanns redan innan regifilmsdebuten med Control. Han har haft många nära samarbeten med stora artister (främst U2, vilket dock inte intresserar mig så mycket), men även med artister jag gillar mycket. Därför har hans ofta svartvita tillfångatagande av artisters ansiktsuttryck givit musik ett ansikte. Tom Waits, till exempel, har aldrig sett mer Tom Waits ut än i de foton som Corbijn har tagit. Titta till exempel på fotot nedan. Waits musik får genast ett ansikte, en bild och en känsla.

Tom Waits fotad av Anton Corbijn.

Corbijn har även stått bakom omslag som jag tror de flesta svenskar har lagt ögonen på åtminstone en gång, kanske till och med flera. Han är nämligen vän och återkommande samarbetspartner till Per Gessle, vilket föranlett både Roxette-videor och omslagsfoton signerade Corbijn. Till exempel är Gessles album Mazarin och En händig man båda verk av Corbijn.

Per Gessle, fotograferad av Anton Corbijn.

Övergången från fotograf till spelfilmsregissör hade därför förutsättningar för att lyckas, men samtidigt inte. Vad vet väl en fotograf om att fånga en känsla i två timmar, när hans vanliga jobb är att på några sekunder slå an en sträng med ett foto. Uppenbarligen hade Corbijn känsla även för filmmediet, med resultatet Control i beaktande. Visserligen gjorde han det ”lätt” för sig genom att göra en film inom ett område han var bekant med, musik, men även om ett band och en person han faktiskt var bekant med på riktigt, Joy Divison och Ian Curtis. Han visade dock att han både kunde distansera sig från sina egna känslor och göra en film för alla, samtidigt som han använde sina känslomässiga ingångar för att fånga de känslor han förmodligen upplevde som betraktare.

Med The American försvann det gråa och mörka, istället var det färgstarkt och omfattande. En europeisk thriller med skådeplats mestadels i Italien. Corbijn lyfte sitt fokus från det lilla till det lite större och lyckades även med det. Mycket på grund av att huvudpersonen är intressant, men även för att denne hamnar i miljöer som dels är vackra, dels oroväckande. När jag tänker på The American är känslor som rotlöshet och jagad något som direkt slår mig.

Här vill jag slänga in en parantes kring ett samband som jag precis upptäckte när jag letade foton till det här inlägget. I anslutning till The American så släppte Corbijn en fotobok med foton från inspelningen och här ser jag faktiskt en gemensam nämnare i Corbijns arbetsgärning. För visst är omslaget till boken väldigt likt omslaget till Per Gessles album En händig man från 2007 (också fotad av Corbijn)? Undrar om Corbijn sa till Clooney: ”raise your hand like Gessle did on the En handig man-cover”? Se efter själv nedan.

Gessle fotad av Corbijn.

George Clooney fotad av Anton Corbijn.

Med A Most Wanted Man är Anton Corbijn återigen aktuell och han visar med sin tredje film att han är en filmskapare att lita på. Denna gång med en John Le Carré-filmatisering (Tinker Tailor Soldier Spy-effekt?) med utgångspunkt i ett kyligt och ogästvänligt Hamburg. Kontrasterna till de vackra men oroväckande italienska landskapen i The American kunde inte varit större. Här är det stora parkeringshus, oändligt hamnlandskap och uteliggare i en stad som verkar befriad från molnfria, soldränkta dagar. Om man kan med sig att vara elak så räcker det att jämföra George Clooneys estetiska uppenbarelse i The American med Philip Seymour Hoffmans (RIP) i A Most Wanted Man för att förstå skillnaden.

Det jag gillar mest med A Most Wanted Man är att den på ett vis är precis så man kan föreställa sig att den ska vara, men samtidigt inte. Den består av mycket prat, är stilistiskt imponerande och har ett bra soundtrack. Precis som indiefilmer generellt är. Men så är det ändå en spionthriller vi talar om. Brukar inte sådana generellt vara amerikanska, bestå av åtminstone en rejäl biljakt och om inte det, i alla fall några skjutscener? A Most Wanted Man bjuder på ögonblick som är spännande, men sällan med inslag av varken bilar eller vapen. Istället är det en balanserande film. Det råder hela tiden tvivel kring vem som är god respektive ond och vem som har gjort vad. Samtidigt ställer den inga direkta frågor och ger inte heller några direkta svar. Spontant kan man till och med kalla den intetsägande. Det kanske den är.

Willem Dafoe och Philip Seymour Hoffman, framför Corbijns kamera.

Det är emellertid inte i uttryckta ord och genomförda handlingar som A Most Wanted Man kommunicerar. Enkelt uttryckt visar den att världen inte är en tavla bestående av enkla drag. Istället visar den en tillvaro som är grå och svårtolkad. Det är enkelt att förstå och gällande just förståelse behöver man inte komma längre. Det är en del av upplevelsen A Most Wanted Man. Den andra är det visuella och känslan av att vara en del av denna svårtolkade värld. För mig handlar den om att få ett perspektiv på en värld som dels är nära oss, dels helt fjärran. Alla städer kan i ”rätt” ljus framstå som det Hamburg som Corbijn fångar, därför blir det som att man får se världen lite bakom kulisserna.

A Most Wanted Mans story har få likheter med Control och The American, men precis som att det finnas samband mellan foton på Per Gessle och George Clooney så gör Corbijn sig själv till en gemensam nämnare. Med sitt sätt att betrakta saker så blir han ett filter som allt går igenom. Ta bara som exempel att A Most Wanted Man avslutas med en Tom Waits-låt till eftertexterna. Waits, denna fundamentala del av Corbijns universum, är en självklar del av en tysk spionfilm så länge den görs av Corbijn.

Jag förstår att det säkerligen är svårt för honom att få ihop pengar till att få göra fler filmer, det är inte direkt blockbusters han gör, men jag hoppas han får möjlighet att fortsätta göra filmer. Det känns nämligen som att han kan få vad som helst att bli intressant bara genom att låta det gå igenom det där ”Corbijn-filtret”. En science fiction av Corbijn, ja tack! Ett fantasydrama, ja tack! En komedi, ja tack! Bara jag får mer av honom.

Andreas