Håll ögonen på Anton Corbijn

Anton Corbijn har nu gjort tre filmer som samtliga slår an en stark sträng inom mig. Med Control fångade han brittisk undergroundmentalitet med Joy Divisions frontman Ian Curtis i fokus, med The American fångade han en rotlös amerikan i Italien (och lite i Sverige) och med A Most Wanted Man ger han oss en inblick i ett Hamburg genom en tysk agent i underrättelsetjänstens uniform. Dessa tre filmer har egentligen få gemensamma element; som ovetande skulle jag förmodligen inte trott att det var samma regissör bakom dem, men det gör också den gemensamma nämnaren extra tydlig: Corbijn är en inte en berättare som stimulerar hjärnan med sina tankar, men han är en ögonkonstnär som ger upphov till känslor med sin enastående känsla för yta.

Corbijn är ursprungligen fotograf och senare musikvideoregissör. Min relation till honom fanns redan innan regifilmsdebuten med Control. Han har haft många nära samarbeten med stora artister (främst U2, vilket dock inte intresserar mig så mycket), men även med artister jag gillar mycket. Därför har hans ofta svartvita tillfångatagande av artisters ansiktsuttryck givit musik ett ansikte. Tom Waits, till exempel, har aldrig sett mer Tom Waits ut än i de foton som Corbijn har tagit. Titta till exempel på fotot nedan. Waits musik får genast ett ansikte, en bild och en känsla.

Tom Waits fotad av Anton Corbijn

Tom Waits fotad av Anton Corbijn.

Corbijn har även stått bakom omslag som jag tror de flesta svenskar har lagt ögonen på åtminstone en gång, kanske till och med flera. Han är nämligen vän och återkommande samarbetspartner till Per Gessle, vilket föranlett både Roxette-videor och omslagsfoton signerade Corbijn. Till exempel är Gessles album Mazarin och En händig man båda verk av Corbijn.

Per Gessle, fotograferad av Anton Corbijn.

Per Gessle, fotograferad av Anton Corbijn.

Övergången från fotograf till spelfilmsregissör hade därför förutsättningar för att lyckas, men samtidigt inte. Vad vet väl en fotograf om att fånga en känsla i två timmar, när hans vanliga jobb är att på några sekunder slå an en sträng med ett foto. Uppenbarligen hade Corbijn känsla även för filmmediet, med resultatet Control i beaktande. Visserligen gjorde han det ”lätt” för sig genom att göra en film inom ett område han var bekant med, musik, men även om ett band och en person han faktiskt var bekant med på riktigt, Joy Divison och Ian Curtis. Han visade dock att han både kunde distansera sig från sina egna känslor och göra en film för alla, samtidigt som han använde sina känslomässiga ingångar för att fånga de känslor han förmodligen upplevde som betraktare.

Med The American försvann det gråa och mörka, istället var det färgstarkt och omfattande. En europeisk thriller med skådeplats mestadels i Italien. Corbijn lyfte sitt fokus från det lilla till det lite större och lyckades även med det. Mycket på grund av att huvudpersonen är intressant, men även för att denne hamnar i miljöer som dels är vackra, dels oroväckande. När jag tänker på The American är känslor som rotlöshet och jagad något som direkt slår mig.

Här vill jag slänga in en parantes kring ett samband som jag precis upptäckte när jag letade foton till det här inlägget. I anslutning till The American så släppte Corbijn en fotobok med foton från inspelningen och här ser jag faktiskt en gemensam nämnare i Corbijns arbetsgärning. För visst är omslaget till boken väldigt likt omslaget till Per Gessles album En händig man från 2007 (också fotad av Corbijn)? Undrar om Corbijn sa till Clooney: ”raise your hand like Gessle did on the En handig man-cover”? Se efter själv nedan.

Gessle fotad av Corbijn.

Gessle fotad av Corbijn.

George Clooney fotad av Anton Corbijn.

George Clooney fotad av Anton Corbijn.

Med A Most Wanted Man är Anton Corbijn återigen aktuell och han visar med sin tredje film att han är en filmskapare att lita på. Denna gång med en John Le Carré-filmatisering (Tinker Tailor Soldier Spy-effekt?) med utgångspunkt i ett kyligt och ogästvänligt Hamburg. Kontrasterna till de vackra men oroväckande italienska landskapen i The American kunde inte varit större. Här är det stora parkeringshus, oändligt hamnlandskap och uteliggare i en stad som verkar befriad från molnfria, soldränkta dagar. Om man kan med sig att vara elak så räcker det att jämföra George Clooneys estetiska uppenbarelse i The American med Philip Seymour Hoffmans (RIP) i A Most Wanted Man för att förstå skillnaden.

Det jag gillar mest med A Most Wanted Man är att den på ett vis är precis så man kan föreställa sig att den ska vara, men samtidigt inte. Den består av mycket prat, är stilistiskt imponerande och har ett bra soundtrack. Precis som indiefilmer generellt är. Men så är det ändå en spionthriller vi talar om. Brukar inte sådana generellt vara amerikanska, bestå av åtminstone en rejäl biljakt och om inte det, i alla fall några skjutscener? A Most Wanted Man bjuder på ögonblick som är spännande, men sällan med inslag av varken bilar eller vapen. Istället är det en balanserande film. Det råder hela tiden tvivel kring vem som är god respektive ond och vem som har gjort vad. Samtidigt ställer den inga direkta frågor och ger inte heller några direkta svar. Spontant kan man till och med kalla den intetsägande. Det kanske den är.

Willem Defoe och Philip Seymour Hoffman, framför Corbijns kamera.

Willem Dafoe och Philip Seymour Hoffman, framför Corbijns kamera.

Det är emellertid inte i uttryckta ord och genomförda handlingar som A Most Wanted Man kommunicerar. Enkelt uttryckt visar den att världen inte är en tavla bestående av enkla drag. Istället visar den en tillvaro som är grå och svårtolkad. Det är enkelt att förstå och gällande just förståelse behöver man inte komma längre. Det är en del av upplevelsen A Most Wanted Man. Den andra är det visuella och känslan av att vara en del av denna svårtolkade värld. För mig handlar den om att få ett perspektiv på en värld som dels är nära oss, dels helt fjärran. Alla städer kan i ”rätt” ljus framstå som det Hamburg som Corbijn fångar, därför blir det som att man får se världen lite bakom kulisserna.

A Most Wanted Mans story har få likheter med Control och The American, men precis som att det finnas samband mellan foton på Per Gessle och George Clooney så gör Corbijn sig själv till en gemensam nämnare. Med sitt sätt att betrakta saker så blir han ett filter som allt går igenom. Ta bara som exempel att A Most Wanted Man avslutas med en Tom Waits-låt till eftertexterna. Waits, denna fundamentala del av Corbijns universum, är en självklar del av en tysk spionfilm så länge den görs av Corbijn.

Jag förstår att det säkerligen är svårt för honom att få ihop pengar till att få göra fler filmer, det är inte direkt blockbusters han gör, men jag hoppas han får möjlighet att fortsätta göra filmer. Det känns nämligen som att han kan få vad som helst att bli intressant bara genom att låta det gå igenom det där ”Corbijn-filtret”. En science fiction av Corbijn, ja tack! Ett fantasydrama, ja tack! En komedi, ja tack! Bara jag får mer av honom.

Andreas