Dansa samba med mig

Samba”Jag minns knappt vem jag är längre”, säger Samba (Omar Sy) efter att ha skaffat sig ännu en ny legitimation med ett nytt namn och identitet. ”Varje gång du känner så, skrik ut ditt namn, folk kommer bara tro att du vill dansa” svarar Alice (Charlotte Gainsbourg) honom. Denna konversation sammanfattar Samba och dess problematik: Hur en människas personlighet suddas ut i takt med ett dennes värde mäts i pappershögar och ”beslut”.

Samba är en senegalesisk immigrant i Frankrike som tjänar sitt uppehälle genom att vara diskare, men med en förestående köksutbildning och ett anställningslöfte från sin arbetsgivare ser livet ändå ljust ut för honom. Han är en fullt fungerande, hårt arbetande och ensam man som försöker göra sitt utan att ställa till problem för andra. När han plötsligt får ett utvisningsbeslut i handen blir han en papperslös flykting totalt utlämnad till sitt eget öde. Handläggaren Alice är hans hjälp, hon som sjukskriven från sin ordinarie tjänst försöker komma tillbaks genom ideellt arbete för personer som Samba. Deras relation sträcker sig dock längre än att vara av administrativ art – så klart, det är ju ett relations(kärleks)drama vi skådar.

Likheterna med regissörsparet Olivier Nakache and Eric Toledano förra film, den omåttligt framgångsrika Intouchables, är uppenbara. Inte bara har Omar Sy huvudrollen, även klass- och rasmotsättningar är det centrala temat den här gången. Men där Intouchables gick på 100 procent charm försöker Samba ta sig in under ytan på det franska samhället. Den väljer på så vis en svårare väg eftersom brister eller snedsparkar lättare blir avslöjade än med en mer komisk ansats.

Ett misslyckat skämt går att reparera med ett nytt och roligare. En dramatisk händelse kan däremot ge dålig smak i resten av filmen. Samba lyckas emellertid med sin ansats. Bäst är den när den är som naknast, när känslor och uppgivenhet inför systemets makt och samhällets struktur skärskådas. Allra mest effektivt synas detta när Samba och Alice är tillsammans. Då är den vita priviligierade kvinnan och den svarta förtryckta mannen nakna från sina roller. Istället är de bara människor som möts och ser varandra som jämlikar. Så fort de omges av andra så kommer samhället med sina etiketter och båda förpassas in i sina fack igen.

Samba är dock ingen diskbänksrealism. Den vågar aldrig gå riktigt på djupet utan förlitar sig på skratt, mycket tack vare Omar Sys charm, som avlöser varandra med jämna mellanrum. Det verkar vara en avsiktlig metod; att gå lite på djupet, men aldrig för långt. Det är trots allt en feelgood-film, det står utom allt rimligt tvivel. Däremot fanns det möjligheter att gå mycket längre, men då hade det också blivit en annan film. Kanske en bättre, kanske en sämre, men inte en sådan  film som Nackache och Toledano ville göra. De har istället lyckats bjuda på ännu en inblick i olika motpolers tillvaro. Kanske kan det få vissa att börja fundera över tillvaron för andra, det är bra i så fall. Garanterat är däremot att den bjuder på en trevlig kombination av skratt och allvar. En kombination långt ifrån alla filmskapare som försöker faktiskt lyckas med.

Andreas

Annonser