Ett gissel med att göra filmer som utspelar sig under lång tid är att under en inspelnings gång på låt oss säga en till två månader, så kan dekorer, miljöer och allt annat som är tidsbestämt förändras; allt utom skådespelarna. Deras ålder är i sammanhanget konstant. Det finns fusk, det har filmhistorien visat oss, men det ruckar ändå på trovärdigheten. En hårt sminkad Leonardo DiCaprio kommer alltid vara en hårt sminkad Leonardo DiCaprio och en CGI-omgjord Brad Pitt kommer alltid vara Brad Pitt, även om just hans Benjamin Button är ett lysande exempel på hur bra det med teknikens hjälp går att sätta skådespelare i olika årsperioder. Allt detta är ändock skådespel och gestaltande. Det kommer aldrig vara på riktigt, utan kräver ett visst mått av acceptans från betraktaren. När allt kommer omkring så är film en konstruerad verklighet. Men så är man också två om att skapa ett verk — en som författar och en som läser — som författaren Joseph Conrad en gång funderade kring.
Att film alltid är skådespel är inte heller negativt, det är snarare en grundläggande premiss. Skådespel är skådespel och verklighet är verklighet. Dessa två skilda storheter möts emellertid gång på gång. Vad skulle filmskapande vara utan ”Based on a true story”-etiketten? Så om vi tänker oss ett Venndiagram där A är skådespel och B är verkligheten så finns BOATS-filmerna i mitten, tillsammans med massa annat som är en sorts tolkning av verkligheten. Krigsfilmer, biografifilmer, kärleksdramer, ja, egentligen allt. Längst ut till höger, i B-fältet, där säger grundlagen att utan skådespel så är det dokumentär. Längst ut till vänster återfinns verklighetsfrånkopplade saker, säg Star Wars och superhjältefilmer. Dessa är uppenbart inte på riktigt. Allt detta är grundläggande premisser för hur filmvärlden är uppbyggd. Ibland kommer det dock filmer som förändrar vårt sätt att se på filmen som konstruktion. Därför förtjänar Boyhood att placeras i mitten av diagrammet.
Boyhood tog 45 dagar att spela in. Det är ungefär vad en film vanligtvis tar, det är inget märkvärdigt. Den har dock löst problematiken med skådespelarnas icke-åldrande genom att fördela ut dessa 45 dagar över 11 år. Varje år sedan 2002 har Richard Linklater samlat sitt team och filmat nya scener. I oktober 2013 var han slutligen klar. Under denna period har han själv gjort andra filmer, Before-filmerna inte minst, men även hans skådespelare har varit igenom alla möjliga saker. Allra mest känns det det emellertid som att Ellar Coltrane har gått igenom, som spelar den unga pojken som genom filmens gång förvandlas från en liten pojke till en ung vuxen. Tanken på att han själv vuxit upp under inspelningens gång får nästan marken att gunga under mig. Här går verklighet och skådespel så gott som hand i hand.
En förutsättning för att projektet skulle gå att genomföras tror jag är att ingen direkt visste om det, mer än att det var något Linklater sysslade med och att det lät lite spännande. Jag vet att Lars von Trier hade en liknande plan med att spela in 3 minuter om året i 30 år och sen göra en spelfilm av det, men att han tröttnade efter knappt tio år. Linklater visade sig vara mer tålmodig och disciplinerad. Men tänk om det blivit ett större fokus på projektet. Hur hade det påverkat Ellar Coltrane? Det känns som att utvecklingen hade kunnat gå åt ett annat håll då. Nu verkar det mest ha varit något som han ägnade några sommardagar åt varje år.
Mason heter pojken Coltrane spelar och hans uppväxt, hans boyhood, är egentligen ganska ordinär. Frånskilda föräldrar, en pappa som visserligen är snäll, men frånvarande, och en mamma som har en förmåga att hitta män som är dåliga både för henne och för hennes barn (Mason har en syster också). De bryter upp, flyttar runt, byter skolor, går igenom de vanliga inslagen i en uppväxt: sprit, tjejer, plugg, ångesten över var livet ska ta vägen. Jag vet inget om Coltranes liv, men han har säkerligen gått igenom liknande saker parallellt med hans karaktär. Historien är så pass allmängiltig att det är lätt att känna igen sig för alla. Detta är både bra och dåligt. Bra eftersom den blir så allmängiltig och inte spårar ur, ”dåligt” eftersom det innebär att den som historia inte engagerar lika mycket som de där filmerna som förändrar ens sätt att se på livet. Det hade alltså gärna fått komma ett regn med grodor eller liknande. Istället bockas grej för grej av, vilket jag inte kan komma ifrån är lite tråkigt. Linklater hade kunnat våga mer här, men det går också säga att han satte Mason framför dramaturgi. För det är Mason det handlar om.
Att få se Mason långsamt bli vuxen och alla runt omkring honom bli äldre. Herregud, se bara på Ethan Hawke (pappan) och Patricia Arquette (mamman). De har vi allihop sett åldras genom åren, men inte lika påtagligt. Den Hawke eller Arquette vi får se i början är ändå från i början av 00-talet. De är 30-åringar när filmen börjar och 40-åringar när den slutar. Vi har sett båda i alla möjliga filmer och sammanhang genom åren, men då i olika roller. De har inte åldrats, de har bara spelat nya karaktärer som anpassats efter deras nya ålder. Skillnaden vore väl i så fall Ethan Hawke i Before-filmerna, men skillnaden blir inte så påtaglig eftersom det är ganska tydligt i filmerna att nu är det en äldre version av karaktären vi får se. Här är det samma karaktär rakt igenom, fast den utvecklas långsamt för varje år. Hawkes allt stramare ansikte år för år är lika intressant att skåda som Coltranes betydligt kraftigare förändringar. Helt plötsligt står han där i skägg, från att han bara var en liten pojk.
Det är också kul att Linklater passat på att ringa in samtiden. Samtida musik spelas gång på gång och tekniska prylar får vara kvar i bild några sekunder längre än i vanliga fall. Annars hade detta setts som en tidsmarkör. ”Ja, just det, 2006 hade vi iPods dockade i högtalare och 2002 satt vi vid stora färgade Mac-datorer”. Men tanken på att när det filmades var dessa prylar högst aktuella gör det hela mer intressant. Det får också tittaren att fundera på vad man själv gjorde under tiden. Jag är fyra år äldre än Coltrane och även om våra liv är rätt olika, så har vi ändå vuxit upp under samma period. Det blir därför även en film om den tid jag växte upp i, även om Texas inte direkt är som Västergötland, inte ens under 00-talet.
Boyhood hamnar alltså i absoluta mitten av Venndiagramet. Det är nollpunkten, origio, där skådespel och verklighet möts. Det är därför en unik film och banbrytande på så många sätt. Samtidigt, om det innovativa inspelningsgreppet tas bort, har den fortfarande något att erbjuda? Berättelsen är verkligen så konventionell att om den hade spelats in under 45 dagar i sträck med olika skådespelare i olika åldrar, så hade den passerat relativt omärkt förbi. Därför finns en viss one trick pony-effekt, där greppet tar över själva upplevelsen och kompenserar eventuella brister. Kanske lite väl mycket, men jag vill inte se på Boyhood på samma sätt som jag ser på andra filmer. Den får mig att börja fundera och det är det finaste en film kan lyckas med. Någon gång ska jag se om den och då kanske jag tycker annorlunda, då kanske jag ser igenom den. Eller så blir jag ännu mer drabbad av hur omtumlande den är. Oavsett så är det en synnerligen unik filmupplevelse.
Andreas
Andreas och Erik ser på film 