Kontraster och den enfaldige mördaren

Jag såg om Den enfaldige mördaren i veckan. En oerhört stark filmupplevelse inspelad tidigt på 80-talet där den sköne Hasse Alfredsson står för regi, manus och även en av huvudrollerna. Det starka med filmen är att den är så otäckt hemskt men samtidigt så bra. Så bra att jag därför inte har några problem att se om den trots dess obehaglighet.

Det finns en del gott också, för filmen drivs inte framåt enbart av det onda. Stellan Skarsgård står för huvudrollen som Sven. Sven har inte riktigt alla hästar i hagen, så att säga. Han är mobbad och utnyttjad men är okej med detta för att han är intalad om att han förtjänar det. Samtidigt utstrålar han en så genuint vacker glädje. Hur glad kan man egentligen bli för en livrem? Oerhört fint!

Den obehagliga och hemska delen gestaltas hos den onda huvudkaraktären som spelas av Hasse själv.  Han spelar en girig och högst osympatisk man som kallar sig för Herr Fabrikörn’. I vanliga fall har jag mest sett Hasse i humoristiska program och komiska filmer där jag alltid kan förvänta mig att han kommer ge mig flera anledningar till att skratta. Aldrig i någon annan film har jag själv sett honom försöka sig på något annat, om det inte har funnits en humoristisk baktanke i det hela. Fram tills jag såg den här filmen som är precis det motsatta av vad jag tidigare sett med honom. Till och med hans mor ska ha blivit synnerligen upprörd. Kontrasterna mellan vad jag är van vid att se och vad han visar upp i Den enfaldige mördaren gör mig illamående.

En jäkla märkvärdig film.
– Ingmar Bergman

För att jag ska riktigt uppskatta de bra filmerna här i världen så försöker jag att se en del dåliga filmer emellanåt. Går jag in för att bara se filmer som hyllats och som mina vänner säger är bra så kan det nästan bli som ett virrvarr av härliga upplevelser, och därför svårt att skilja dem åt. Jag kan också bli uttråkad och ifrågasätta om den egentligen var så särskilt bra. Ser jag dock en dålig film emellanåt så har jag ju något att jämföra med. Det är lättare att tycka till om vad som är bra och vad som är dåligt och jag har lättare för att uppskatta de bättre filmerna.

Det här tänkandet känner jag av i Den enfaldige mördaren och är en annan faktor som stärker min upplevelse för den. Det tydligt ondsinta och groteska hos Fabrikören kontra det fina och oskyldiga hos den spinkige Sven. Hur jag bollas fram och tillbaka mellan det goda och onda gör att känslan av att fröjdas respektive fasas över den blir starkare. De tydliga kontrasterna tack vare Stellan och Hasse får mig att beundra filmen och den hamnar i listan över personliga favoriter.  Briljant, eller för enkelt? Jag väljer briljans.

Erik