Medan vi är unga (vi är inte gamla)

While We're Young
Med Frances Ha visade Noah Baumbach att han är beredd att göra en del uppoffringar för att förmedla sin syn på livet, den gången genom ögonen på en 25-årig tjej. Det finns mer lättillgängliga sätt att göra filmer på än i svartvitt och med praktiskt taget inga pengar i budet. Med tanke på hur lyckat utfallet blev den gången, är det med fog som nyfikenheten är stor när han är tillbaka med en film om ett 40-årigt par, alltså en film om folk i hans egen ålder. While We’re Young är till synes Frances Has mer påkostad storebror.

Baumbach börjar med att förtjänstfullt lyfta fram Barnlösheten som den utlösande faktorn i ålderskrisandet. När paret Schrebnicks (Ben Stiller och Naomi Watts) efter många försök och för många missfall slutligen accepterat att de inte kommer bli föräldrar, är det ändå ett ständigt närvarande ämne, om än undertryckt. När deras jämnåriga, bästa vänner blir föräldrar står de plötsligt där utlämnade, medan vänparet förlorar sig allt mer i sitt nya liv fyllt av mammagympa och matningstider. Vad passar väl bättre då än att det 20 år yngre paret Massey (Adam Driver och Amanda Seyfried) av en händelse vandrar in i deras liv. Ett barnlöst hipsterpar som påminner paret Schrebnick att ålder, det är minsann bara en siffra.

Den första tredjedelen när paren lär känna varandra och sina olikheter är den bästa. Här ringar Baumbach in sin samtid med en rejäl dos övertydlighet, om än rätt pricksäkert. Det kanske roligaste exemplet: Medan det gamla paret ligger bekvämt i sin dyra säng och tittar på Apple TV, kurar det unga paret ihop sig i sin lilla soffa och tittar på en flimrig VHS-film. Här gör Baumbach precis det som jag förväntat mig. Att se Ben Stiller i hatt och Naomi Watts dansa hiphop är både roligt och passar in i temat att man inte är äldre än vad man känner sig.

Sen har Baumbach bestämt att det behövs en alldeles för lång och på tok för ointressant scen där alla blir höga. Och det stannar inte där. Nej, alla ska kaskadspy dessutom. En scen som inte alls passar in och som faktiskt gör att det är svårt att komma in i stämning igen. Här uppenbarar sig också ett av filmens största problem – den blir helt plötsligt intrigstyrd. Den unga mannen hånglar med den gamla kvinnan, den äldre mannen gör detsamma med den yngre kvinnan – och det visar sig att det kanske finns en dold agenda i vänskapen trots allt.

I recensioner av den här filmen har jag flera gånger sett referenser till Woody Allens filmer. Det är på sin plats, karaktärsdrivna New York-filmer brukar vara det, och jag gjorde samma sak med Frances Ha. Jag kommer göra det här också, för det är svårt att undvika den här gången (också). Stillers karaktär är nämligen dokumentärfilmare och har lagt tio år på sitt senaste projekt där han intervjuar en gammal och malande gubbe som pratar filosofi och ger sin versionen av Den Stora Sanningen. Den som har sett Woody Allens Crimes and Misdemeanors minns att Woody Allens karaktär också är dokumentärfilmare och gör precis samma sak – intervjuar en gammal gubbe som pratar filosofi. En fin referens av Baumbach, om det bara hade stannat där. Problemet är att dokumentärskapandet visar sig vara något gemensamt för både den unge och den gamle mannen i sin nya vänskap och det blir ett problem eftersom While We’re Young slutar vara ett relationsdrama och övergår till en film om hur fri konsten ska vara. Låter det spännande? Nej, och det är det inte heller.

Föga förvånande märker Stiller så småningom att han har blivit utnyttjad för att bana väg åt den unga auteuren, betydligt mindre fäst vid att alltid visa Den Stora Sanningen och betydligt mer intresserad av att lyfta fram sig själv. Raka motsatsen till Stiller idealistiske gubbe. Den sista tredjedelen av filmen är därför en kamp där Stiller ska bevisa hur falsk den unge mannen är, trots att alla runt omkring honom rycker på axlarna åt de flagranta bevisen. Om Baumbach bara hade sett hur även jag rycker på axlarna.

Baumbach har han att lära av mäster Allen, som i sina bästa verk fokuserar på karaktärer och använder intrigen som ett verktyg för att komma dem närmre. Baumbach kan detta. Han har gjort det i samtliga sina tidigare filmer, bäst i The Squid and the Whale och Frances Ha, men den här gången känns det ofokuserat. Då hjälper det inte att han till och med adresserar att det minsann börjar bli lite likt vilken film som helst (”if this was a movie…”). Ett tecken så gott som något att det faktiskt är precis som vilken film som helst.

Andreas

Annonser