Den har stått i bokhyllan ett tag. Med sin illgula rygg och den utmärkande titeln ”The Kill Bill Diary” syns den. Köpt för några år sen efter att ha läst ett antal positiva omdömen. Förmodligen i samband med David Carradines död. Sen har den stått där som böcker lätt gör. Jag har gemensamt med Ulf Lundell att jag gillar att dra fingret längs bokryggarna och njuta av känslan att jag har möjlighet att läsa när jag vill, inte när jag behöver. En bok om inspelningen av en Tarantino-film, en värld som trots allt känns ganska exklusiv. Skriven av Carradine själv i dagsbokform, det kan väl gå ner någon varm dag när hjärnan inte orkar bearbeta något tyngre.
Detta är alltså vad som har hänt den här veckan. Den gick ner lika lätt som jag trodde, men jag måste erkänna att mina fördomar om Carradine som författare fick ställa sig till svars och krypa till korset. Carradine är en bra författare. Han är duktig på att måla upp den otroliga resa han har turen att bli en del av, samtidigt som han aldrig glömmer vart han kommer ifrån. Det är när Warren Beatty hoppat av Kill Bill som chansen ges till honom. Han får den chans alla skådespelare på dekis hoppas på: att Tarantino ska ringa och erbjuda en roll. Ett garanterat framgångsrecept och karriärräddare, ständigt exemplifierat av John Travoltas återuppståndelse efter Pulp Fiction.
För Carradine är det verkligen en nypa sig i armen-situation, men han tvingas genast inse att det inte kommer bli så lätt för honom. Som 66-åring har han tagit sig till en position som en kultfigur oerhört stor i kung fu-filmskretsar, men samtidigt en någorlunda respekterad skådespelare med filmer av Ingmar Bergman (!), Martin Scorsese, Walter Hill och Hal Ashby i sin resumé. Han livnär sig på lågbudgetfilmer, science fiction-mässor och en hygglig karriär som musiker. Att vara med i Kill Bill, ett närmast evighetslångt projekt, skulle innebära att Carradine måste avstå sina främsta inkomstkällor. Ett problem som lönen från Kill Bill borde kunna ta hand om, kan man tycka, men här kommer en av Kill Bill-dagbokens främsta styrkor fram: Den visar verkligen filmbranschen från insidan. Carradine försöker förhandla till sig en högre lön som kompensation för inkomstbortfall, men får då veta att alla andra skådespelare jobbar nästan gratis för chansen att jobba med Tarantino. ”Those guys are already rich” är Carradines mycket träffsäkra svar på det. Pengar är ett genomgående tema och även ett problem när inspelningen drar över tiden, vilket ytterligare ökar inkomstbortfallet. Övertidsersättning ingick inte i hans originaldeal.
Carradine framställer sig som dels en ödmjuk person som aldrig glömmer vart han kommer ifrån, dels som en legend som förtjänar mer. Hans ständiga påminnelser om hur stor han är inom martial arts-världen blir lite parodiska, men det kan också bero på att jag inte är så insatt i den. Han åtgjuter dock stor respekt från Tarantino och den är ömsesidig från Carradines sida. Tarantino får sina skådespelare att dansa efter hans pipa fullständigt. Trots att han kan vara grinig och otrolig envis i sin vilja så ställer hans skådespelare alltid upp. Särskilt Carradine, som tar varje möjlighet han kan att få vara på tu man hand med sin Maestro.
Samtidigt är det intressant hur ostrukturerad men samtidigt engagerad Tarantino verkar vara. Han vet precis vad han vill och är i varje stund bensäker på hur han vill ha det. Saken är bara att han ändrar sig från dag till dag. Under hela inspelningen korrigerar han manuset och gör enorma ingrepp i berättelsen. Till och med när filmen är inspelad kallar han tillbaka skådespelarna för att ändra om scener och lägga till repliker han har kommit på. Carradine beskriver känslan av att jobba med Tarantino bäst när regissören får tre veckor ledigt och att det säkerligen kommer innebära rejäla ändringar i manuset. Så fort han får tid över så kommer han nämligen på något nytt han vill göra.
Dagboksformatet och Carradines tydliga redogörelser för de scener han spelar in gör att berättelsen rör sig makligt framåt, en filminspelning är trots allt som en film – den börjar, den pågår och den tar slut – men eftersom det saknas någon egentlig konflikt blir den också lite långsam efter ett tag. I synnerhet när filmen är färdiginspelad och dagboksanteckningarna blir kortare i form av snabba redogörelser från olika premiärtillställningar i alla världens huvudstäder. Carradine erkänner att han börjar tröttna även på Kill Bill-äventyret och väntar på att få återgå till en ny vardag, fylld av nya möjligheter. En sak förändras dock inte: Hans stolthet över att få ha varit en del av Kill Bill. Som han uttrycker det innan filmprojektet är känt: ”Jag är med i Tarantinos nya film, Kill Bill, and I play Bill”.
Att Carradine hittades död i en garderob 2009 strypt i vad som verkar ha varit en sexlek som gått överstyr är naturligtvis svårt att inte tänka på. I synnerhet när han från tid till tid gör små anspelningar på vad han helst gör på nätterna. Vad som säkert var menat som fräcka kommentarer för att förvåna läsaren får en annan innebörd när hans öde är känt. Det minskar dock inte min respekt (why would it) för en man som lyckades uppfylla sina drömmar och som alltid kommer vara Bill i Kill Bill.
Andreas
Andreas och Erik ser på film 
