Krig, Taegukgi och Vin Diesel

Jag har inte sett så många filmer inom genren ‘krig’ i mina dar. I alla fall inte jämfört med hur mycket film som jag har plöjt igenom. Det är inte så att jag inte tycker om dem. För bland de som jag har sett så är det få som är dåliga och jag är då inte avskräckt från att se fler. Men jag antar att det är svårt att se två sådana filmer ovanpå varandra för det blir lite kaka på kaka. Det är svårt att se mycket pang pang om det inte är en bra story. Samma bekymmer finner jag i skräckfilmer, fast där finns det en hel del som har skrämt mig från att se fler. Mer för att jag har sett för många dåliga filmer snarare än att de faktiskt har skrämt mig.

I min lista över krigsfilmer som jag har sett finns det två (jag räknar inte Inglourious Basterds till den genren) som har fått högsta betyg. Varav den ena är jag tämligen säker på att den inte kommer få ha kvar det betyget efter en omtitt. Det är Saving Private Ryan jag syftar på. När jag tänker tillbaka på den filmen så minns jag allt för väl hur Vin Diesel otympligt lunkade fram efter den fantastiska öppningsscenen på Omaha Beach som håller på i mer än 20 minuter. Tankarna på menige Diesel får mig att undra om den verkligen var så bra, för idag har jag svårt att se honom i den typen av film. Dock vågar jag inte ta reda på om det är så. Jag orkar nämligen inte se om en så lång film när jag nu misstänker att den inte är så där bra.

Vin Diesel

Den andra filmen som innehar ett toppbetyg såg jag däremot om i dagarna. Det är en sydkoreansk film som heter Brotherhood of War – Taegukgi. Till skillnad från Saving Private Ryan så har jag ett väldigt gott minne om hur bra den filmen var första gången jag såg den och jag kände att det var dags att se om den. Filmen utspelar sig under Koreakriget där två bröder tvingas delta. Jin-tae gör allt för att hans lillebror ska få lämna kriget och åka tillbaka till familjen och fortsätta med sina studier. Mycket krig och mycket broderskärlek. Det är en påkostad film med många scener där kulor flyger och bomber sprängs om vartannat. På gränsen till lite långdraget och skrytsamt men oerhört snyggt. Sen gillar jag storyn om de två bröderna. Kanske för att jag själv har yngre syskon och därför blir så rörd.

I dagarna ska jag försöka besöka en biograf för att se Fury. Frågan är om jag har fördärvat den upplevelsen genom att ha sett Taegukgi så nyligen. Kommer det att bli kaka på kaka eller kommer Brad Pitt att klara biffen?

Erik