Från tid till annan dyker det upp filmer som upprör, förfasar och engagerar. Om man surfar runt bland engagerade filmbloggare eller talar med lika engagerade filmentusiaster har dessa titlar en förmåga att återkomma. Irréversible är måhända inte en allmänt vedertagen titel bland ”vad ska vi se ikväll?”-diskussioner, men när man väl har hört talats om den en gång så kan jag lova att den återkommer.
Att se den är en upplevelse som är svårare än andra att återge i text. Eller återge överhuvudtaget. När jag blev ombedd att beskriva handlingen valde jag att enbart använda två ord: våldtäkt och hämnd. En kombination av ord som låter föga överraskande eller spännande. Min entusiasm inför revenge-genren år dessutom så svag att det krävs mer än en sårad man för att jag ska söka efter play-knappen. Detta mer har Irréversible.
Två saker är i synnerhet speciella, den ena som en konsekvens av den andra: Den utspelar sig baklänges där varje scen börjar på samma sätt som nästa scen slutar. Ett omvänt kedjebyggande som i och med filmens natur gör att fokus ligger på annat än spänning och därmed hämnd. Vi får nämligen se omgående vad som blir av hämnden och varje scen därefter blir mer av vardaglig karaktär. Detta innebär att den börjar i ett rasande och infernalisk tempo där den i princip kör över sin tittare. Kameran rör sig i cirklar, ljuden är lågfrekventa och samtidigt höga och kaoset är totalt. För att inte tala om våldet. I synnerhet en speciell scen sätter oundvikligen ton för resten av filmen med sitt våldsamma och grafiskt otäcka innehåll. Den visar att i den här filmen så är det otäcka bara början. Den går i själva verket alltid två steg längre än vad man tror är möjligt.
Spänningen uteblir, men olyckan och den känslomässiga smärtan blir desto större. Det tunga lock som inledningen lägger över resten av filmen gör till och med att själva våldtäktsscenen, som är så vidrig och dessutom nästan ofattbart lång, att jag på rak arm inte kan komma på någon mer otäck scen i ”genren”, passerar. Man blir på något märkligt vis förberedd på att det kommer bli hemskt och förväntar sig därför inget annat. Det finns utrymme för att diskutera om våldtäktsscenen övergår till våldsglorifierande, men jag tycker att den passar in i filmens tema alldeles utmärkt. Det finns helt enkelt inga begränsningar för våldsamhet.
Irréversible visar tydligt att vad vi än gör, hur våra liv än ser ut och vilka vi än umgås med, så har slumpen en orättvist stor del i vårt liv. Utan att vi själva kan påverka det så blir vissa handlingar och händelser oåterkalleliga. Människan har knappt framstått som mer hjälplös än vad den gör i det totala mörker som Irréversible är.
Andreas
Andreas och Erik ser på film 