En dagbok om att vara med i en Tarantino-film


The Kill Bill DiaryDen har stått i bokhyllan ett tag. Med sin illgula rygg och den utmärkande titeln ”The Kill Bill Diary” syns den. Köpt för några år sen efter att ha läst ett antal positiva omdömen. Förmodligen i samband med David Carradines död. Sen har den stått där som böcker lätt gör. Jag har gemensamt med Ulf Lundell att jag gillar att dra fingret längs bokryggarna och njuta av känslan att jag har möjlighet att läsa när jag vill, inte när jag behöver. En bok om inspelningen av en Tarantino-film, en värld som trots allt känns ganska exklusiv. Skriven av Carradine själv i dagsbokform, det kan väl gå ner någon varm dag när hjärnan inte orkar bearbeta något tyngre.

Detta är alltså vad som har hänt den här veckan. Den gick ner lika lätt som jag trodde, men jag måste erkänna att mina fördomar om Carradine som författare fick ställa sig till svars och krypa till korset. Carradine är en bra författare. Han är duktig på att måla upp den otroliga resa han har turen att bli en del av, samtidigt som han aldrig glömmer vart han kommer ifrån. Det är när Warren Beatty hoppat av Kill Bill som chansen ges till honom. Han får den chans alla skådespelare på dekis hoppas på: att Tarantino ska ringa och erbjuda en roll. Ett garanterat framgångsrecept och karriärräddare, ständigt exemplifierat av John Travoltas återuppståndelse efter Pulp Fiction.

För Carradine är det verkligen en nypa sig i armen-situation, men han tvingas genast inse att det inte kommer bli så lätt för honom. Som 66-åring har han tagit sig till en position som en kultfigur oerhört stor i kung fu-filmskretsar, men samtidigt en någorlunda respekterad skådespelare med filmer av Ingmar Bergman (!), Martin Scorsese, Walter Hill och Hal Ashby i sin resumé. Han livnär sig på lågbudgetfilmer, science fiction-mässor och en hygglig karriär som musiker. Att vara med i Kill Bill, ett närmast evighetslångt projekt, skulle innebära att Carradine måste avstå sina främsta inkomstkällor. Ett problem som lönen från Kill Bill borde kunna ta hand om, kan man tycka, men här kommer en av Kill Bill-dagbokens främsta styrkor fram: Den visar verkligen filmbranschen från insidan. Carradine försöker förhandla till sig en högre lön som kompensation för inkomstbortfall, men får då veta att alla andra skådespelare jobbar nästan gratis för chansen att jobba med Tarantino. ”Those guys are already rich” är Carradines mycket träffsäkra svar på det. Pengar är ett genomgående tema och även ett problem när inspelningen drar över tiden, vilket ytterligare ökar inkomstbortfallet. Övertidsersättning ingick inte i hans originaldeal.

Carradine framställer sig som dels en ödmjuk person som aldrig glömmer vart han kommer ifrån, dels som en legend som förtjänar mer. Hans ständiga påminnelser om hur stor han är inom martial arts-världen blir lite parodiska, men det kan också bero på att jag inte är så insatt i den. Han åtgjuter dock stor respekt från Tarantino och den är ömsesidig från Carradines sida. Tarantino får sina skådespelare att dansa efter hans pipa fullständigt. Trots att han kan vara grinig och otrolig envis i sin vilja så ställer hans skådespelare alltid upp. Särskilt Carradine, som tar varje möjlighet han kan att få vara på tu man hand med sin Maestro.

Kill Bill

Samtidigt är det intressant hur ostrukturerad men samtidigt engagerad Tarantino verkar vara. Han vet precis vad han vill och är i varje stund bensäker på hur han vill ha det. Saken är bara att han ändrar sig från dag till dag. Under hela inspelningen korrigerar han manuset och gör enorma ingrepp i berättelsen. Till och med när filmen är inspelad kallar han tillbaka skådespelarna för att ändra om scener och lägga till repliker han har kommit på. Carradine beskriver känslan av att jobba med Tarantino bäst när regissören får tre veckor ledigt och att det säkerligen kommer innebära rejäla ändringar i manuset. Så fort han får tid över så kommer han nämligen på något nytt han vill göra.

Dagboksformatet och Carradines tydliga redogörelser för de scener han spelar in gör att berättelsen rör sig makligt framåt, en filminspelning är trots allt som en film – den börjar, den pågår och den tar slut – men eftersom det saknas någon egentlig konflikt blir den också lite långsam efter ett tag. I synnerhet när filmen är färdiginspelad och dagboksanteckningarna blir kortare i form av snabba redogörelser från olika premiärtillställningar i alla världens huvudstäder. Carradine erkänner att han börjar tröttna även på Kill Bill-äventyret och väntar på att få återgå till en ny vardag, fylld av nya möjligheter. En sak förändras dock inte: Hans stolthet över att få ha varit en del av Kill Bill. Som han uttrycker det innan filmprojektet är känt: ”Jag är med i Tarantinos nya film, Kill Bill, and I play Bill”.

Att Carradine hittades död i en garderob 2009 strypt i vad som verkar ha varit en sexlek som gått överstyr är naturligtvis svårt att inte tänka på. I synnerhet när han från tid till tid gör små anspelningar på vad han helst gör på nätterna. Vad som säkert var menat som fräcka kommentarer för att förvåna läsaren får en annan innebörd när hans öde är känt. Det minskar dock inte min respekt (why would it) för en man som lyckades uppfylla sina drömmar och som alltid kommer vara Bill i Kill Bill.

Andreas

Annonser

Medan vi är unga (vi är inte gamla)

While We're Young
Med Frances Ha visade Noah Baumbach att han är beredd att göra en del uppoffringar för att förmedla sin syn på livet, den gången genom ögonen på en 25-årig tjej. Det finns mer lättillgängliga sätt att göra filmer på än i svartvitt och med praktiskt taget inga pengar i budet. Med tanke på hur lyckat utfallet blev den gången, är det med fog som nyfikenheten är stor när han är tillbaka med en film om ett 40-årigt par, alltså en film om folk i hans egen ålder. While We’re Young är till synes Frances Has mer påkostad storebror.

Baumbach börjar med att förtjänstfullt lyfta fram Barnlösheten som den utlösande faktorn i ålderskrisandet. När paret Schrebnicks (Ben Stiller och Naomi Watts) efter många försök och för många missfall slutligen accepterat att de inte kommer bli föräldrar, är det ändå ett ständigt närvarande ämne, om än undertryckt. När deras jämnåriga, bästa vänner blir föräldrar står de plötsligt där utlämnade, medan vänparet förlorar sig allt mer i sitt nya liv fyllt av mammagympa och matningstider. Vad passar väl bättre då än att det 20 år yngre paret Massey (Adam Driver och Amanda Seyfried) av en händelse vandrar in i deras liv. Ett barnlöst hipsterpar som påminner paret Schrebnick att ålder, det är minsann bara en siffra.

Den första tredjedelen när paren lär känna varandra och sina olikheter är den bästa. Här ringar Baumbach in sin samtid med en rejäl dos övertydlighet, om än rätt pricksäkert. Det kanske roligaste exemplet: Medan det gamla paret ligger bekvämt i sin dyra säng och tittar på Apple TV, kurar det unga paret ihop sig i sin lilla soffa och tittar på en flimrig VHS-film. Här gör Baumbach precis det som jag förväntat mig. Att se Ben Stiller i hatt och Naomi Watts dansa hiphop är både roligt och passar in i temat att man inte är äldre än vad man känner sig.

Sen har Baumbach bestämt att det behövs en alldeles för lång och på tok för ointressant scen där alla blir höga. Och det stannar inte där. Nej, alla ska kaskadspy dessutom. En scen som inte alls passar in och som faktiskt gör att det är svårt att komma in i stämning igen. Här uppenbarar sig också ett av filmens största problem – den blir helt plötsligt intrigstyrd. Den unga mannen hånglar med den gamla kvinnan, den äldre mannen gör detsamma med den yngre kvinnan – och det visar sig att det kanske finns en dold agenda i vänskapen trots allt.

I recensioner av den här filmen har jag flera gånger sett referenser till Woody Allens filmer. Det är på sin plats, karaktärsdrivna New York-filmer brukar vara det, och jag gjorde samma sak med Frances Ha. Jag kommer göra det här också, för det är svårt att undvika den här gången (också). Stillers karaktär är nämligen dokumentärfilmare och har lagt tio år på sitt senaste projekt där han intervjuar en gammal och malande gubbe som pratar filosofi och ger sin versionen av Den Stora Sanningen. Den som har sett Woody Allens Crimes and Misdemeanors minns att Woody Allens karaktär också är dokumentärfilmare och gör precis samma sak – intervjuar en gammal gubbe som pratar filosofi. En fin referens av Baumbach, om det bara hade stannat där. Problemet är att dokumentärskapandet visar sig vara något gemensamt för både den unge och den gamle mannen i sin nya vänskap och det blir ett problem eftersom While We’re Young slutar vara ett relationsdrama och övergår till en film om hur fri konsten ska vara. Låter det spännande? Nej, och det är det inte heller.

Föga förvånande märker Stiller så småningom att han har blivit utnyttjad för att bana väg åt den unga auteuren, betydligt mindre fäst vid att alltid visa Den Stora Sanningen och betydligt mer intresserad av att lyfta fram sig själv. Raka motsatsen till Stiller idealistiske gubbe. Den sista tredjedelen av filmen är därför en kamp där Stiller ska bevisa hur falsk den unge mannen är, trots att alla runt omkring honom rycker på axlarna åt de flagranta bevisen. Om Baumbach bara hade sett hur även jag rycker på axlarna.

Baumbach har han att lära av mäster Allen, som i sina bästa verk fokuserar på karaktärer och använder intrigen som ett verktyg för att komma dem närmre. Baumbach kan detta. Han har gjort det i samtliga sina tidigare filmer, bäst i The Squid and the Whale och Frances Ha, men den här gången känns det ofokuserat. Då hjälper det inte att han till och med adresserar att det minsann börjar bli lite likt vilken film som helst (”if this was a movie…”). Ett tecken så gott som något att det faktiskt är precis som vilken film som helst.

Andreas

Är det OK att vara Lars?

Lars and a real flower

Vad är en ‘norm’? En fråga som jag kan göra längre utläggningar om gällande dess innebörd, men jag tar den kortare versionen den här gången. Vad som klassas som norm är sociala (även kallade osynliga) regler som finns för folk i sociala grupper allt ifrån länder, områden, regioner, orter och interna grupper.. m.m. Det handlar oftast om outtalade sätt för hur du och jag som människor ska bete oss så att vi inte behöver tänker efter på hur vi ska göra i vissa situationer. Exempelvis så ställer jag mig i kö för att vänta på min tur, hälsar ‘godmorgon’ till folk jag möter på morgonen och jag går inte runt iklädd termobyxor mitt i sommaren. I och med detta förväntar jag mig även vissa typer av beteenden från andra människor också, men de märks oftast inte av förrän någon avviker från normen. Om jag sitter helt ensam på en buss och en ny resenär (som jag heller inte känner) kliver på , så får den personen sätta sig precis vart den vill.. på vilket säte som helst i hela bussen. Men sätter personen sig bredvid mig så bryter han/hon mot alla regler, dock inga som den kan få böter för.

Sådana personer kan anses som konstiga, ha en skruv lös eller inte ha alla hästar hemma. De kan ses i sitt handlande i vardagen som lite konstiga när de i juli månad iförda overaller köper en mjukglass med vitlöksås på.  Är de personerna några som jag ska peka på, prata bakom ryggen på dem eller skynda mig hastigt förbi?

Inläggets film, Lars and the Real Girl, handlar lite om detta. Det är en indie-film där Ryan Gosling innehar huvudrollen. Han spelar den asociale figuren Lars som inte för några längre konversationer utan håller sig undan allt han känner sig obekväm med och gör inte mer än vad som förväntas av honom, eller ens det. Han bor hemma hos sin bror och hans fru, fast inte i huset utan i garaget som är en separat byggnad. Brodern rycker på axlarna åt Lars beteende medan svägerskan är väldigt bekymrad över hans situation. En dag meddelar Lars för sin bror och svägerska att han har en vän på besök i garaget – Bianca. Hon har rest långt och är rätt blyg men Lars och hon skulle vilja äta kvällsvard med dem i huset. Brodern och svägerskan blir jätteglada för det stora steget i Lars sociala liv, men Bianca visar sig vara allt annat än vad de först verkar tro. Hon är nämligen en docka, en docka i plast som Lars ser som en verklig människa med en familjehistoria och som han kan föra dialoger med. För Lars är Bianca lika levande som vilken annan person som helst medan hans bror och svägerska börjar tro att han har tappat förståndet. Vad ska de göra? Är detta något som de ska acceptera eller har Lars gått och blivit galen? Dessutom, vad ska alla andra i byn tro när en vuxen man beter sig på ett sätt som är så olikt ett ”vanligt” beteende?

Lars and the Real GirlHur agerar jag som person om jag ser en vän som Lars komma gatan ner tillsammans med en docka samtidigt som han för en konversation med denne. När vi möts stannar Lars upp och presenterar mig för dockan och frågar hur jag mår för att följa upp med att berätta att Bianca (dockan) precis har sluppit ifrån en tung förkylning. Hur tänker jag när Lars bemöter dockan som mer verklig än mig? Spelar jag bara med eller skyndar jag mig hastigt därifrån för att sprida skvallret om Lars som är lite bakom flötet? Eller en kombination av dem båda?

Erik

Våld som en irreversibel kraft

IrreversibleFrån tid till annan dyker det upp filmer som upprör, förfasar och engagerar. Om man surfar runt bland engagerade filmbloggare eller talar med lika engagerade filmentusiaster har dessa titlar en förmåga att återkomma. Irréversible är måhända inte en allmänt vedertagen titel bland ”vad ska vi se ikväll?”-diskussioner, men när man väl har hört talats om den en gång så kan jag lova att den återkommer.

Att se den är en upplevelse som är svårare än andra att återge i text. Eller återge överhuvudtaget. När jag blev ombedd att beskriva handlingen valde jag att enbart använda två ord: våldtäkt och hämnd. En kombination av ord som låter föga överraskande eller spännande. Min entusiasm inför revenge-genren år dessutom så svag att det krävs mer än en sårad man för att jag ska söka efter play-knappen. Detta mer har Irréversible.

Två saker är i synnerhet speciella, den ena som en konsekvens av den andra: Den utspelar sig baklänges där varje scen börjar på samma sätt som nästa scen slutar. Ett omvänt kedjebyggande som i och med filmens natur gör att fokus ligger på annat än spänning och därmed hämnd. Vi får nämligen se omgående vad som blir av hämnden och varje scen därefter blir mer av vardaglig karaktär. Detta innebär att den börjar i ett rasande och infernalisk tempo där den i princip kör över sin tittare. Kameran rör sig i cirklar, ljuden är lågfrekventa och samtidigt höga och kaoset är totalt. För att inte tala om våldet. I synnerhet en speciell scen sätter oundvikligen ton för resten av filmen med sitt våldsamma och grafiskt otäcka innehåll. Den visar att i den här filmen så är det otäcka bara början. Den går i själva verket alltid två steg längre än vad man tror är möjligt.

Spänningen uteblir, men olyckan och den känslomässiga smärtan blir desto större. Det tunga lock som inledningen lägger över resten av filmen gör till och med att själva våldtäktsscenen, som är så vidrig och dessutom nästan ofattbart lång, att jag på rak arm inte kan komma på någon mer otäck scen i ”genren”, passerar. Man blir på något märkligt vis förberedd på att det kommer bli hemskt och förväntar sig därför inget annat. Det finns utrymme för att diskutera om våldtäktsscenen övergår till våldsglorifierande, men jag tycker att den passar in i filmens tema alldeles utmärkt. Det finns helt enkelt inga begränsningar för våldsamhet.

Irréversible visar tydligt att vad vi än gör, hur våra liv än ser ut och vilka vi än umgås med, så har slumpen en orättvist stor del i vårt liv. Utan att vi själva kan påverka det så blir vissa handlingar och händelser oåterkalleliga. Människan har knappt framstått som mer hjälplös än vad den gör i det totala mörker som Irréversible är.

Andreas

Dansa samba med mig

Samba”Jag minns knappt vem jag är längre”, säger Samba (Omar Sy) efter att ha skaffat sig ännu en ny legitimation med ett nytt namn och identitet. ”Varje gång du känner så, skrik ut ditt namn, folk kommer bara tro att du vill dansa” svarar Alice (Charlotte Gainsbourg) honom. Denna konversation sammanfattar Samba och dess problematik: Hur en människas personlighet suddas ut i takt med ett dennes värde mäts i pappershögar och ”beslut”.

Samba är en senegalesisk immigrant i Frankrike som tjänar sitt uppehälle genom att vara diskare, men med en förestående köksutbildning och ett anställningslöfte från sin arbetsgivare ser livet ändå ljust ut för honom. Han är en fullt fungerande, hårt arbetande och ensam man som försöker göra sitt utan att ställa till problem för andra. När han plötsligt får ett utvisningsbeslut i handen blir han en papperslös flykting totalt utlämnad till sitt eget öde. Handläggaren Alice är hans hjälp, hon som sjukskriven från sin ordinarie tjänst försöker komma tillbaks genom ideellt arbete för personer som Samba. Deras relation sträcker sig dock längre än att vara av administrativ art – så klart, det är ju ett relations(kärleks)drama vi skådar.

Likheterna med regissörsparet Olivier Nakache and Eric Toledano förra film, den omåttligt framgångsrika Intouchables, är uppenbara. Inte bara har Omar Sy huvudrollen, även klass- och rasmotsättningar är det centrala temat den här gången. Men där Intouchables gick på 100 procent charm försöker Samba ta sig in under ytan på det franska samhället. Den väljer på så vis en svårare väg eftersom brister eller snedsparkar lättare blir avslöjade än med en mer komisk ansats.

Ett misslyckat skämt går att reparera med ett nytt och roligare. En dramatisk händelse kan däremot ge dålig smak i resten av filmen. Samba lyckas emellertid med sin ansats. Bäst är den när den är som naknast, när känslor och uppgivenhet inför systemets makt och samhällets struktur skärskådas. Allra mest effektivt synas detta när Samba och Alice är tillsammans. Då är den vita priviligierade kvinnan och den svarta förtryckta mannen nakna från sina roller. Istället är de bara människor som möts och ser varandra som jämlikar. Så fort de omges av andra så kommer samhället med sina etiketter och båda förpassas in i sina fack igen.

Samba är dock ingen diskbänksrealism. Den vågar aldrig gå riktigt på djupet utan förlitar sig på skratt, mycket tack vare Omar Sys charm, som avlöser varandra med jämna mellanrum. Det verkar vara en avsiktlig metod; att gå lite på djupet, men aldrig för långt. Det är trots allt en feelgood-film, det står utom allt rimligt tvivel. Däremot fanns det möjligheter att gå mycket längre, men då hade det också blivit en annan film. Kanske en bättre, kanske en sämre, men inte en sådan  film som Nackache och Toledano ville göra. De har istället lyckats bjuda på ännu en inblick i olika motpolers tillvaro. Kanske kan det få vissa att börja fundera över tillvaron för andra, det är bra i så fall. Garanterat är däremot att den bjuder på en trevlig kombination av skratt och allvar. En kombination långt ifrån alla filmskapare som försöker faktiskt lyckas med.

Andreas

Bleknande gigolo

Woody Allen i Fading Gigolo

Woody Allen har synts i många filmer genom åren, även om det blivit allt färre med åren. Ovanliga har emellertid hans inhopp i andra regissörers filmer varit, något han i någon intervju förklarat mest beror på att han sällan blivit tillfrågad. Jag betvivlar honom inte och även om jag gillar hans skådespel mer än många andra gör, så är hans främsta talang återfunnen på andra platser i filmnäringskedjan. Tillbaks på duken är han emellertid, som gigolo tillfället till ära dessutom. Ska det vara så ska det vara.

Regissören är John Turtorro, som många skådespelare i hans ålder och position gärna gör: sina egna filmer. Med Fading Gigolo siktar han dessutom på hattrick genom att både skriva, regissera och spela huvudrollen. Mål nummer ett lyckades, likaväl nummer två och tre. Ett hattrick är väl sällan misslyckat, sportliknelsen börjar tappa sin kraft som liknelse här, men Fading Gigolo är ändå ingen storseger. Tänk en förlust med 3-4.

Turtorro i all ära, men jag vill ändå fästa blicken på Allen först. Det är när hans karaktär tvingas stänga sitt antikvariat som han upptäcker den alternativa inkomstkällan i form av att sälja sin vän Fioravante (Turturro) som sexredskap. Motivet för Turtorro att göra filmen kan här framstå som tydligt eftersom han får rulla runt i sänghalmen med allsköns möjliga kvinnor. Både Sharon Stone (en utmanande roll för henne, verkligen) och Sofía Vergara uppsöker den oemotståndliga Fioravante. Jag tror dock Turtorro är en mer nobel man än så. Ambitionen med filmen har nog snarare varit att skapa en komedi, även om det inte direkt lyckades (förlust med 3-4, remember).

Föga förvånande finner jag Woody Allen roligast. Inte så mycket för att han får så mycket att jobba med, men han spelar på ett väldigt avslappnat men ändå inspirerat sätt. Det känns som att han har rätt kul och kanske kan det bero på att han inte behöver leverera för sin egen skull. Han kompenserar inte bristfällig dialog med yviga rörelser eller stammande, som i sina egna mindre lyckade verk. Istället rör han sig otvunget och lättsamt genom filmen. Att någon annan skrivit hans repliker innebär dessutom att vi får se Allen referera till både Mick Jagger och Basic Instinct. Eftersom Allen slutade uppdatera sin referensbank någon gång kring 1975 så känns det väldigt uppfriskande.

När Allen fasas ur handlingen och det fokuserar på den obegripliga Fioravantes sexäventyr så tappar föga förvånande filmen både tempo och engagemang. Inslag i form av väldigt judisk humor (typ bröderna Coen, fast ej roligt) och enkla motsättningar (Allens karaktärs familj är alla svarta och kallar honom Papa Mo) gör inte heller mycket för att minska känslan av att det här inte är så kul. Se med fördel valfri film av och inte bara med Allen själv.

Andreas

Kontraster och den enfaldige mördaren

Jag såg om Den enfaldige mördaren i veckan. En oerhört stark filmupplevelse inspelad tidigt på 80-talet där den sköne Hasse Alfredsson står för regi, manus och även en av huvudrollerna. Det starka med filmen är att den är så otäckt hemskt men samtidigt så bra. Så bra att jag därför inte har några problem att se om den trots dess obehaglighet.

Det finns en del gott också, för filmen drivs inte framåt enbart av det onda. Stellan Skarsgård står för huvudrollen som Sven. Sven har inte riktigt alla hästar i hagen, så att säga. Han är mobbad och utnyttjad men är okej med detta för att han är intalad om att han förtjänar det. Samtidigt utstrålar han en så genuint vacker glädje. Hur glad kan man egentligen bli för en livrem? Oerhört fint!

Den obehagliga och hemska delen gestaltas hos den onda huvudkaraktären som spelas av Hasse själv.  Han spelar en girig och högst osympatisk man som kallar sig för Herr Fabrikörn’. I vanliga fall har jag mest sett Hasse i humoristiska program och komiska filmer där jag alltid kan förvänta mig att han kommer ge mig flera anledningar till att skratta. Aldrig i någon annan film har jag själv sett honom försöka sig på något annat, om det inte har funnits en humoristisk baktanke i det hela. Fram tills jag såg den här filmen som är precis det motsatta av vad jag tidigare sett med honom. Till och med hans mor ska ha blivit synnerligen upprörd. Kontrasterna mellan vad jag är van vid att se och vad han visar upp i Den enfaldige mördaren gör mig illamående.

En jäkla märkvärdig film.
– Ingmar Bergman

För att jag ska riktigt uppskatta de bra filmerna här i världen så försöker jag att se en del dåliga filmer emellanåt. Går jag in för att bara se filmer som hyllats och som mina vänner säger är bra så kan det nästan bli som ett virrvarr av härliga upplevelser, och därför svårt att skilja dem åt. Jag kan också bli uttråkad och ifrågasätta om den egentligen var så särskilt bra. Ser jag dock en dålig film emellanåt så har jag ju något att jämföra med. Det är lättare att tycka till om vad som är bra och vad som är dåligt och jag har lättare för att uppskatta de bättre filmerna.

Det här tänkandet känner jag av i Den enfaldige mördaren och är en annan faktor som stärker min upplevelse för den. Det tydligt ondsinta och groteska hos Fabrikören kontra det fina och oskyldiga hos den spinkige Sven. Hur jag bollas fram och tillbaka mellan det goda och onda gör att känslan av att fröjdas respektive fasas över den blir starkare. De tydliga kontrasterna tack vare Stellan och Hasse får mig att beundra filmen och den hamnar i listan över personliga favoriter.  Briljant, eller för enkelt? Jag väljer briljans.

Erik

Vad har vi sett under året 2014?

Då var året 2014 till ända. Som sig oftast bör så innebär denna tid på året reflektion. Hur var året 2014? Eftersom vi främst diskuterar film här så kan vi väl ta oss en stund att diskutera hur vårt filmår 2014 har varit. Eller vad tycker du om det, Erik?

Mer än gärna, Andreas. Enligt filmtipset.se har jag betygsatt fler än 150 stycken filmer under kalenderåret 2014. Det hade varit intressant för egen del att bena ut vad för typer av filmer som jag har sett och vad jag tyckte om, samt vad du har insupit i filmväg.

En sak bara, jag är inte så noggrann med att alla filmer ska vara nya. Det finns ingen mening med att göra en topplista för filmer från 2014 eftersom det fortfarande finns många av dessa 2014 års pärlor som jag inte har sett. Vad säger du? Ska vi fokusera på den resa inom filmens värld _vi_ har gjort, snarare än den resa som “Filmen” har gjort under 2014?

Ja, så gör vi.

Först mina 20-11, sen dina 20-11 med lite övergripande kommentarer. Sen går vi igenom varderas topp 10, plats för plats. Så får vi se vad vi fastnar för och vart det leder. Det ska sägas att jag inte har sett din lista förrän du presenterar den för mig här.

Plats Andreas Erik
20. Locke Take Shelter
19. Never Let Me Go Take This Waltz
18. Enemy Edge of Tomorrow
17. Her The Grand Budapest Hotel
16. The Double Nightcrawler
15. Inside Llewyn Davis Lars and the Real Girl
14. Wish I Was Here The Way Way Back
13. Wonder Boys Nymphomaniac
12. The Grand Budapest Hotel End of Watch
11. Begin Again Dallas Buyers Club

Ett enda överlapp, The Grand Budapest Hotel, men jag har faktiskt sett alla filmer på din lista. Jag vågar också säga att jag tycker om alla filmerna också. De jag har sett i år är Edge of Tomorrow, Nightcrawler, The Way Way Back, Nymphen och Dallas Buyers Club och där bara en av dem var så pass bra att jag får anledning att återkomma. De övriga slogs ut av filmerna på min lista. Jag kan dock skriva under på att jag tycker alla är bra och sevärda. Bra start, Erik. Take Shelter och Take This Waltz är stora favoriter sen tidigare.

Det är rätt harmlösa filmer som jag valt att lyfta fram inför årets filmredovisning. Von Triers Nymphomaniac är ju annars en film som man kan diskutera mångt och mycket kring. En rätt udda film ur en kategori som jag vanligtvis inte brukar plocka favoriter ur. Dock är det sådant som dansken säger till mig mellan raderna som jag finner intressant och därför vill ha den högt rankad.

Fyra av filmerna på din lista har jag inte haft tillfälle att se ännu, det gäller Never Let Me Go, The Double, Wonder Boys och Begin Again. De andra filmvalen du har gjort är filmupplevelser som jag har njutit av att se, särskilt “Budapest Hotel” är en av de bättre underhållande stunderna i en biosalong som jag haft i år. Där levererade verkligen Wes Anderson med samma briljans som i Moonrise Kingdom. Det är annat än vad jag kan säga om Inside Llewyn Davis, Marcus Mumford + Bröderna Coen till trots. Mörkt drama som saknar den del av fingertoppkänslan som bröderna tidigare har levererat. Men med ditt intresse för folk-genren i åtanke förstår jag att du håller den lite högre än vad jag gör.

Det är framförallt mitt Dylan-intresse snarare än folk-intresse som lyfter Coen-brödernas försök. Men jag håller med om att den inte är lika bra som deras tidigare alster. Att den ändå är så pass bra säger dock något om deras lägstanivå. Annars håller jag med dig om Moonrise Kingdom också. Verkligen en filmupplevelse, i synnerhet på bio. Kul också att jag kan ge dig lite tips inför framtiden. Jag tror du kommer gilla samtliga osedda filmer. Ska vi gå in på topp tio? Börjar du med din nummer tio?

Visst. Jag tar täten.

Plats 10

  • Erik väljer All is Lost (2013) 

lost3

Ah, Robert Redford i sin kanske pratigaste roll hittills? Skämt åsido. Ett bra val. På listan över de mest speciella filmerna i år så är den ett givet val. Imponerande att få följa hans strapatser ensam ombord på sin sjunkande segelbåt. Inte en sekunds dötid, varken för honom eller för oss. Det som gör att den inte fastnade hårdare för mig är att det var mer en upplevelse för stunden än något som stannade kvar. Ett experiment mer än en upplevelse. Men bra är den verkligen.

Ett experiment som verkligen satte sig hos mig. Jag är ingen båtmänniska men upplevde ändå som om jag satt där med vinden fläktandes i ansiktet.

Jag är inte heller någon båtmänniska och All is Lost är ytterligare ett bevis på att vi människor bör ha mark under fötterna.

  • Andreas väljer Nebraska (2013)

Nebraska

Åho, den hypade filmen inför Oscars-racet. Mr Dern kan verkligen spela en bortkommen äldre åldring. Och visst rörs en del känslor upp när han återbesöker sin hemstad. Jag känner av det spänningen men finner inte djupet i hans sökande, det känns rätt intetsägande och avlägset. Det är en fin film men nådde mig inte där jag satt inte alls för avlägset i TV-soffan.

Plats 9

  • Erik väljer Enemy (2013)

Jake Gyllenhaal x2 in Enemy

Enemy! Ja, den finns ju med på min lista också. Nummer 18. Den såg vi tillsammans. En film som kräver sin uppmärksamhet och som kanske står för det klurigaste slutet i år. Men efter lite efterforskning och funderande fick vi nog rätsida på det. Stark filmupplevelse, men även den lite för stunden. Dock ännu ett bevis på att Jake Gyllenhaal är att lita på. Detsamma går också att säga om regissören, Denis Villeneueve.

Verkligen en film som satte myror… nej spindlar i huvudet på en. Jag kan verkligen bli irriterad på filmer som jag inte förstår, men vi fick fram en bra diskussion där vi tuggade oss igenom den.

  • Andreas väljer Ruby Sparks (2012)

Ruby-Sparks

Den här vet jag att du inte har sett, men det är en fin liten indiepärla om en författare med skrivkramp. Ett tema jag har väldigt lätt att uppskatta. Egentligen en fjäderviktare, en kombination av Manhattan och Stranger Than Fiction. Huvudkaraktären upplever nämligen en islossning i sitt skrivande, men på bekostnad av att allt han skriver också händer i verkligheten. Jag gillar att den utforskar relationen mellan fiktion och verklighet. Se den som ett tips att ta med dig inför framtiden.

Dina förslag på filmer som du tycker att jag bör se är många men jag tar dem alla på lika stort allvar. Titeln är för mig därför familjär och kopplingarna mellan Manhattan och Stranger Than Fiction intresserar mig. Så den kanske kommer med på nästa års lista eller möjligen ett inlägg längre men närmre fram i tiden.

Plats 8

  • Erik väljer Her (2013)

Joaquin Phoenix in Her

Även den här har jag med på min lista, plats 17. Säger egentligen samma sak om den här som jag sa om Enemy. Den visar att Joaquin Phoenix är att lita på som skådespelare, kul med en annorlunda roll från honom också, samt att Spike Jonze fortsätter göra annorlunda och roliga filmer. En av årets mest stilsäkra filmer, kanske enbart slagen av Wes Anderson (naturligtvis).

Min beundran för Mr Phoenix har vuxit fram med de senaste filmerna han har gjort. Tillsammans med den vackra Amy Adams och Scarlett Johanssons ljuva stämma smalt jag som smör i solsken. Samtidigt som jag ska hålla ögonen på Jonze och hans kommande projekt.

  • Andreas väljer A Most Wanted Man (2013)

A Most Wanted Man

Mannen som spelat diverse roller bl.a. som hänsynslös skurk i MI3 och sytlig wingman i Along Came Polly har verklgen blivit A Most Wanted Man för mig. Philip Seymour Hoffman är en stor förlust för filmvärlden och kommer verkligen att bli saknad. Filmen däremot är inget som jag låg grubblade över så värst mycket i efterhand. En bra europeisk spionfilm av den intressanta regissören Corbijn. Mörk, spännande och ett plus i kanten för att inte vara Hollywood-producerad (det är så skönt att se filmer från utanför den världen).

Plats 7

  • Erik väljer Interstellar (2014)

Matthew McConaughey and Mackenezie Foy in Nolan's Interstellar
Ja, det här var ju ett intressant val. I synnerhet eftersom..

  • Andreas väljer Interstellar (2014)

.. jag också har den på plats nummer sju! Årets mastodontfilm, årets popcornslukare. Inte utan brister, men den har ett enormt högt underhållningsvärde. En storartad filmupplevelse, verkligen.

Jo. Visst har man alltid hög förväntan på Nolan’s projekt. Det är inte utan att man undrar när mannen ska göra en film som floppar. Samtidigt som den hamnar på topp 10-listan så tycker jag att folk har slängt ut några superlativ för många. Om jag skulle göra en mer omfattande lista som inte bara utgår från detta årets filmupplevelser så hade den inte hamnat så här högt upp. Här ligger den högt rankad men den innehar inte toppbetyget.

Plats 6

  • Erik väljer Gone Girl (2014)

Ben Affleck and Rosamund Pike in Fincher's Gone GirlÅrets stora thriller? Åtminstone den mest uppmärksammade. Jag gillade den och den är lite speciell eftersom jag sträckläste boken bara några dagar innan jag såg den på bio. Filmupplevelsen fick stryka lite på foten därav, men det är fortfarande en bra thriller. Tycker dock att Fincher har blivit lite feg på senare år. Någon annan regissör hade lika gärna kunnat göra den lika bra. Jag saknar Fincher-stämpeln, det som gör den unik. Men som sagt, en bra thriller.

I mångt och mycket är den som vilken Fincher-film som helst. Jämfört med Fight Club och The Girl with the Dragon Tattoo är de egentligen samma film. En film baserad på en bok som fått bra kritik. I mina ögon nådde den här lite längre än filmatiseringen på Stieg Larssons verk men inte lika långt som på Chuck Palahniuks. Som du säger är det kanske lite fegt av honom att välja ett säkert kort som grund. Man kanske ska våga göra något nytt för att utmana sig själv, men samtidigt ska man också syssla med sådant man är bra på.

Nej, Fincher satte verkligen agendan med Fight Club. Både på gott och ont. Det känns som att han har svårt att ta nästa steg. Vart vill han egentligen med sitt filmskapande?

  • Andreas väljer Only Lovers Left Alive (2013)

Only Lovers Left Alive

En film som jag vet att du inte heller har sett. Jag har redan ägnat ett helt inlägg åt min uppskattning av Jim Jarmuschs filmskapande, så jag ska inte bli långrandig. Det här är i alla fall årets vampyrfilm. Det kanske inte låter så spännande, men tänk det som en hipsterversion av en vanlig vampyrfilm. Hm, det kanske inte heller låter så spännande. Men take my word for it, den är väldigt bra och i synnerhet väldigt typisk Jarmusch.

Jasså. Jag minns trailern till den här filmen. Trailers ska göra tittaren intresserad av att se filmen, egentligen oavsett om man tycker om genren eller inte. Jag som ser det mesta av allt blev inte alls intresserad av den. Inte mycket att gå på men jag har inte haft intresse för denna tidigare. Nu läggs den till på “ska se-listan”.

Plats 5

  • Erik väljer Locke (2013)

Tom Hardy in Locke

Kul att du gillade den så mycket att den hamnar på topp 5. På min lista ligger den på plats 20. Årets BMW-reklam, utan tvekan. Men också en väldigt bra film. Tom Hardy visar att han är mer än bara muskler. En one man show.

Den är kort och enkel men ändå skicklig när Tom Hardy får göra så mycket på egen hand. En av de mest spännande bilfärderna jag sett på film. Dock får den mig inte att vilja köpa BMW.

Nej, om BMW innebär de problem som Locke får så avstår jag gärna också.

  • Andreas väljer Prisoners (2013)

Prisoners

Årets thriller. Hade jag sett den på bio så hade jag förmodligen torkat ut pga den svett av nervositet och rädsla som jag avdunstat.

Ja, årets mest intensiva filmupplevelse var det, trots att den sågs hemma i soffan. Denis Villeneuve är dessutom den enda regissör med två filmer med på den här sammanställningen (den andra: Enemy). Ett stjärnskott!

Plats 4

  • Erik väljer Silver Linings Playbook (2012)

812813_333446373438641_1649302349_o

En av de få filmerna på min topp 10-lista som vi inte såg tillsammans. Jag kan vara väldigt svag för romcoms. Nu är den här filmen väldigt speciell och om man skulle se den efter tipset om att det är en romcom så kan det ändå vara aningen missvisande. Jag var så otroligt charmad av det extra den gav mig plus Robert DeNiro som fick mysa (även det lite missvisande kanske) in sig i rollen som en farsgubbe att hamnade på topp 5.

Jag kan bara hålla med. Jag såg den redan förra året och det är enda anledningen till att den inte återfinns på min lista. En av de bästa feelgood-filmerna på år och dagar.

  • Andreas väljer Short Term 12 (2013)

Short Term 12

Den här såg jag nyligen. En stor rekommendation till dig. Den fångar svårigheten i att leva och hur pretentiöst den än må låta, så känns den på riktigt. Den fångar verkliga problem och gör inte melodrama eller såpopera av dem utan visar respekt för sina karaktärer. Se den!

Noted.

Plats 3

  • Erik väljer Prisoners (2013)

Ja. Där kom den. Onekligen en toppenfilm!

Ja. Jo. Precis.

  • Andreas väljer Nymphomaniac (2013)

Nymphomaniac

Jag letar ofta efter filmer som får mig att se på världen annorlunda. Det lyckades von Trier med här. Han vrider upp och ner på allt vad jag någonsin förknippat med traditionellt filmskapande. Mer kan jag knappt önska mig. Dessutom är det en sällsynt gripande berättelse, om man ser förbi det grafiska. Även om det nog inte går. Det är en lika stor del av filmen som berättelsen. Om Gone Girl hade kunnat göras av någon annan än Fincher, så hade inte Nymphen kunnat göras av någon annan än den pillemariske von Trier.

En utmanande film som valde att stanna på plats 13 på min lista. Du och jag såg den på bio, en legendarisk eftermiddag med en 15 minuters paus mellan akterna. Han vänder sannerligen upp och ner på vad man anser vara normalt men gör ändå så att hans den röda tråden når fram till något tänkvärt.

Den visningen var verkligen något utöver det vanliga. Inte bara med att det var paus och allt, det var en märklig dynamik därinne bland åskådarna. Man visste inte riktigt hur man skulle bete sig.

Plats 2

  • Erik väljer Intouchables (2011)

Francois Cluzet and Omas St in Intouchables

En feel good-film som lämnar få människor oberörda.

Ja, feelgood i ordets sanna bemärkelse. Jag såg den för några år sen och gillade den starkt, även om den var lite väl enkel för mig. Jag är glad att du gillar den så mycket dock.

Jo. Kanske för enkel för en andra plats. Det fanns dock ingen tvekan när eftertexterna rullade upp. Filmen hade nått fram till mig och jag kunde inte säga emot. Bemötande är viktigare än vad vi tror.

  • Andreas väljer Boyhood (2014)

Till vänster, före Boyhood, till höger, efter Boyhood.

Inspelad under 11 år. Något verkligen unikt. Men är den mer än bara ett annorlunda inspelningsgrepp? Ja, jag tycker det. Jag blev verkligen drabbad och engagerad i att få ta del av pojkens uppväxt. Jag såg den nyligen och måste nog få återkomma om ett definitivt omdöme. Om det behövs. För upplevelsen det var att se den är årets näst största. Utan tvekan. Det ska bli kul att få ta del av dina åsikter när du har sett den.

Lite som Nymfen. Utmana tittaren med en ny typ av material som man inte är van vid eller som inte har prövats innan, på ett seriöst sätt!

Tänk Nymfen inspelad på liknande sätt som Boyhood. Jag vet inte om jag vågar tänka så långt. Alldeles för överväldigande.

Ethan Hawke i ett Von Trier-sammahang känns ju inte helt onaturligt.

Plats 1

  • Erik väljer The Descendants (2011)

George Clooney in Alexander Payne's The Descendants

Förra årets julklapp (från dig, Andreas, om jag inte missminner mig) såg jag sent i januari. En sorlig start som tog en vändning och behandlade ett helt annat tema. Tidlös, sökande, vacker och George Clooney tog sig ur sitt skal (ibland kan han vara lite stel) och löpte gatan fram i flipflops.

Ja, från mig! Ser det som ett oerhört lyckat val eftersom du gillar den så mycket. Alexander Paynes bästa. Kul att du gillar den här så mycket men är lite mer avogt inställd till Nebraska. Det visar hur viktigt det är att man köper filmen och kommer in i dess stämning. För mig är de båda rätt lika, förutom att Nebraska är lite kallare, lite mindre välkomnande. Det kanske är det som är skillnaden. Oavsett så gillar jag Descendants väldigt mycket. Den fångar känslan av helvete i paradiset, som jag har för mig att Clooney pratar kring.

  • Andreas väljer The Wolf of Wall Street (2013)

The Wolf of Wall Street

Det kommer komma en dag då Martin Scorsese inte kommer ge oss fler filmer. Den dagen kanske är snart. Den tanken gör mig alltid lite ledsen. Det Scorsese gör kan andra göra, men ingen lika bra. Hans berättarteknik är frustande, snabb, högljud och gapig, men också alldeles magisk. Här är han i gamla GoodFellas-takter och står för en film som är lika mycket ett besök på ett nöjesfält som det är en studie i att bete sig som ett svin. Och komma undan med det. Årets stora film för mig.

Onekligen är Scorsese en av de absolut främsta inom regissöryrket. Jag var väldigt underhållen när jag såg den på bio. DiCaprio är även han en man som vet hur man tar sig an ett projekt och kan göra något intressant utav det och McConaughey’s rytmiska dunkade förgyllde stunden. Dock så när jag summerade filmen så håller den inte för mig. Den känns lite som en film i mängden och och når inte ut i den styrka som just Goodfellas gör.

Andreas & Erik

En pojkes uppväxt

Till vänster, före Boyhood, till höger, efter Boyhood.Ett gissel med att göra filmer som utspelar sig under lång tid är att under en inspelnings gång på låt oss säga en till två månader, så kan dekorer, miljöer och allt annat som är tidsbestämt förändras; allt utom skådespelarna. Deras ålder är i sammanhanget konstant. Det finns fusk, det har filmhistorien visat oss, men det ruckar ändå på trovärdigheten. En hårt sminkad Leonardo DiCaprio kommer alltid vara en hårt sminkad Leonardo DiCaprio och en CGI-omgjord Brad Pitt kommer alltid vara Brad Pitt, även om just hans Benjamin Button är ett lysande exempel på hur bra det med teknikens hjälp går att sätta skådespelare i olika årsperioder. Allt detta är ändock skådespel och gestaltande. Det kommer aldrig vara på riktigt, utan kräver ett visst mått av acceptans från betraktaren. När allt kommer omkring så är film en konstruerad verklighet. Men så är man också två om att skapa ett verk — en som författar och en som läser — som författaren Joseph Conrad en gång funderade kring.

Att film alltid är skådespel är inte heller negativt, det är snarare en grundläggande premiss. Skådespel är skådespel och verklighet är verklighet. Dessa två skilda storheter möts emellertid gång på gång. Vad skulle filmskapande vara utan ”Based on a true story”-etiketten? Så om vi tänker oss ett Venndiagram där A är skådespel och B är verkligheten så finns BOATS-filmerna i mitten, tillsammans med massa annat som är en sorts tolkning av verkligheten. Krigsfilmer, biografifilmer, kärleksdramer, ja, egentligen allt. Längst ut till höger, i B-fältet, där säger grundlagen att utan skådespel så är det dokumentär. Längst ut till vänster återfinns verklighetsfrånkopplade saker, säg Star Wars och superhjältefilmer. Dessa är uppenbart inte på riktigt. Allt detta är grundläggande premisser för hur filmvärlden är uppbyggd. Ibland kommer det dock filmer som förändrar vårt sätt att se på filmen som konstruktion. Därför förtjänar Boyhood att placeras i mitten av diagrammet.

Boyhood tog 45 dagar att spela in. Det är ungefär vad en film vanligtvis tar, det är inget märkvärdigt. Den har dock löst problematiken med skådespelarnas icke-åldrande genom att fördela ut dessa 45 dagar över 11 år. Varje år sedan 2002 har Richard Linklater samlat sitt team och filmat nya scener. I oktober 2013 var han slutligen klar. Under denna period har han själv gjort andra filmer, Before-filmerna inte minst, men även hans skådespelare har varit igenom alla möjliga saker. Allra mest känns det det emellertid som att Ellar Coltrane har gått igenom, som spelar den unga pojken som genom filmens gång förvandlas från en liten pojke till en ung vuxen. Tanken på att han själv vuxit upp under inspelningens gång får nästan marken att gunga under mig. Här går verklighet och skådespel så gott som hand i hand.

En förutsättning för att projektet skulle gå att genomföras tror jag är att ingen direkt visste om det, mer än att det var något Linklater sysslade med och att det lät lite spännande. Jag vet att Lars von Trier hade en liknande plan med att spela in 3 minuter om året i 30 år och sen göra en spelfilm av det, men att han tröttnade efter knappt tio år. Linklater visade sig vara mer tålmodig och disciplinerad. Men tänk om det blivit ett större fokus på projektet. Hur hade det påverkat Ellar Coltrane? Det känns som att utvecklingen hade kunnat gå åt ett annat håll då. Nu verkar det mest ha varit något som han ägnade några sommardagar åt varje år.

Mason heter pojken Coltrane spelar och hans uppväxt, hans boyhood, är egentligen ganska ordinär. Frånskilda föräldrar, en pappa som visserligen är snäll, men frånvarande, och en mamma som har en förmåga att hitta män som är dåliga både för henne och för hennes barn (Mason har en syster också). De bryter upp, flyttar runt, byter skolor, går igenom de vanliga inslagen i en uppväxt: sprit, tjejer, plugg, ångesten över var livet ska ta vägen. Jag vet inget om Coltranes liv, men han har säkerligen gått igenom liknande saker parallellt med hans karaktär. Historien är så pass allmängiltig att det är lätt att känna igen sig för alla. Detta är både bra och dåligt. Bra eftersom den blir så allmängiltig och inte spårar ur, ”dåligt” eftersom det innebär att den som historia inte engagerar lika mycket som de där filmerna som förändrar ens sätt att se på livet. Det hade alltså gärna fått komma ett regn med grodor eller liknande. Istället bockas grej för grej av, vilket jag inte kan komma ifrån är lite tråkigt. Linklater hade kunnat våga mer här, men det går också säga att han satte Mason framför dramaturgi. För det är Mason det handlar om.

Att få se Mason långsamt bli vuxen och alla runt omkring honom bli äldre. Herregud, se bara på Ethan Hawke (pappan) och Patricia Arquette (mamman). De har vi allihop sett åldras genom åren, men inte lika påtagligt. Den Hawke eller Arquette vi får se i början är ändå från i början av 00-talet. De är 30-åringar när filmen börjar och 40-åringar när den slutar. Vi har sett båda i alla möjliga filmer och sammanhang genom åren, men då i olika roller. De har inte åldrats, de har bara spelat nya karaktärer som anpassats efter deras nya ålder. Skillnaden vore väl i så fall Ethan Hawke i Before-filmerna, men skillnaden blir inte så påtaglig eftersom det är ganska tydligt i filmerna att nu är det en äldre version av karaktären vi får se. Här är det samma karaktär rakt igenom, fast den utvecklas långsamt för varje år. Hawkes allt stramare ansikte år för år är lika intressant att skåda som Coltranes betydligt kraftigare förändringar. Helt plötsligt står han där i skägg, från att han bara var en liten pojk.

Det är också kul att Linklater passat på att ringa in samtiden. Samtida musik spelas gång på gång och tekniska prylar får vara kvar i bild några sekunder längre än i vanliga fall. Annars hade detta setts som en tidsmarkör. ”Ja, just det, 2006 hade vi iPods dockade i högtalare och 2002 satt vi vid stora färgade Mac-datorer”. Men tanken på att när det filmades var dessa prylar högst aktuella gör det hela mer intressant. Det får också tittaren att fundera på vad man själv gjorde under tiden. Jag är fyra år äldre än Coltrane och även om våra liv är rätt olika, så har vi ändå vuxit upp under samma period. Det blir därför även en film om den tid jag växte upp i, även om Texas inte direkt är som Västergötland, inte ens under 00-talet.

Boyhood hamnar alltså i absoluta mitten av Venndiagramet. Det är nollpunkten, origio, där skådespel och verklighet möts. Det är därför en unik film och banbrytande på så många sätt. Samtidigt, om det innovativa inspelningsgreppet tas bort, har den fortfarande något att erbjuda? Berättelsen är verkligen så konventionell att om den hade spelats in under 45 dagar i sträck med olika skådespelare i olika åldrar, så hade den passerat relativt omärkt förbi. Därför finns en viss one trick pony-effekt, där greppet tar över själva upplevelsen och kompenserar eventuella brister. Kanske lite väl mycket, men jag vill inte se på Boyhood på samma sätt som jag ser på andra filmer. Den får mig att börja fundera och det är det finaste en film kan lyckas med. Någon gång ska jag se om den och då kanske jag tycker annorlunda, då kanske jag ser igenom den. Eller så blir jag ännu mer drabbad av hur omtumlande den är. Oavsett så är det en synnerligen unik filmupplevelse.

Andreas

Om ett kortidsboende med långvarig effekt

ST12-25Short Term 12 är en film om vanliga problem. Namnet syftar på ett korttidsboende för ungdomar med problem av alla möjliga sorter. Vi får stifta bekantskap med personalen och genom dem även några av de boende. Personalens sätt att med varsam hand och sociala smarthet ta hand om ungdomarna är inte baserat på högskolepoäng i pedagogik, utan på empirisk erfarenhet vunnen genom att helt enkelt prova sig fram och se vad som fungerar.

Paret Grace (Brie Larson) och Mason (John Gallagher Jr, känd från The Newsroom) delar inte bara kärlek med varandra, utan även arbetsuppgifter då både arbetar på boendet. I ett led i att visa hur det mesta går hand i hand i vår verklighet har båda dessutom ett rätt struligt förflutet, men har hamnat på rätt köl och drivs av att försöka få andra på samma bana. För Grace är dock problemen fortfarande kvarvarande, med en pappa som är på väg att släppas från fängelset, men framförallt med en stundande graviditet som hon måste ta beslut om. Att detta sammanfaller, samtidigt som hon blir känslomässigt påverkad av en flicka på boendet med liknande problem som hon själv har haft, bringar givetvis för en tuff inre resa för Grace.

Filmer har ofta den effekten att allt möjligt elände verkar sammanfalla – dramaturgi! – men Short Term 12 går inte till överdrift. Den zoomar in på Grace som nog alltid haft det rätt tufft och som går igenom ännu en av alla sina kamper. Brie Larson, som spelar Grace, fungerar väldigt bra och lyckas framförallt att säga saker utan att hela tiden behöva sätta ord på sina känslor. Stort skådespel, åtminstone så långt jag kan bedöma det som betraktare.

Det är egentligen enkelt att göra en bra film. Det handlar mest om att se sig omkring och fånga känslan av vad som pågår. Om en filmskapare lyckas fånga det som finns där, så kommer den oundvikligen att lyckas. Om man ser sig omkring på ett gruppboende fyllt av både boende med problem, men även med personal med sina egna problem, så blir densiteten av problem rätt hög. Att ha problem är dock inget ovanligt, det handlar istället om att bara kämpa på. Därför gillar jag att Short Term 12 både börjar och slutar med skratt. Det är så det är i livet; ibland gråter man, ibland skrattar man.

Andreas