Film signerad Jim Jarmusch

”I’d rather make a movie about a guy walking his dog than about the emperor of China” sa indiemästaren Jim Jarmusch i en intervju en gång i slutet av 80-talet. Jarmusch är kanske inte ett ”household name”, men för mig har han varit oerhört viktig sen den gång jag först upptäckte honom. Hans filmer har gemensamt att de ofta upplevs som långsamma, ibland nästan demonstrativt långsamma, och behandlar i huvudsak rotlösa karaktärer som saknar mening i sin tillvaro. Hans filmer är närmast som dikter som ibland kan falla platt, ibland lyfta till enastående höjder. Det handlar hela tiden om att hitta en känsla, precis som poesi eller litteratur kan utstråla, och bygga på den. Det handlar sällan om konventionella saker som story och innehåll, sådant kommer som bonus med Jarmusch.

Jim Jarmusch och Tom Waits.

Jarmusch senaste film, vampyrdramat Only Lovers Left Alive, innehåller allt som är bra med Jarmusch. Den har till exempel ett makligt tempo och innehåller väldigt stämningsful musik (av Jarmusch) själv. Dessutom slår små doser av koncentrerat tänkande mot tittaren i scen efter scen. Det vill säga om tittaren är öppen och intresserad, för annars kan den mycket väl framstå som långsam och händelsefattig. Det är heller inte fel att kalla den det, för den är långsam och händelsefattig. Men det är en del av upplevelsen. Det handlar istället om att sugas in i känslan av att vara en del i Jarmuschs universum.

Centrerat kring ett vampyrpar som varit med länge, är Eve och Adam (som sagt, de har varit med länge) närmast parodiskt uppgivna när de ser sin samtid. Som ett slags hipstervampyrpar ser de ner på mänsklighetens teknologiska såväl som kulturella ”framsteg”, men även romanser möts av uppgivna blickar av paret. Samtidigt har Jarmusch placerat in torra skämt som ger melankolin och uppgivenheten ett leende ändå. Känslan är närmast att vampyrerna ser på världen som att det är som det är, det går egentligen bara att skratta åt eländet.

Only Lovers Left Alive – mycket bra, med andra ord. Jag vill dock inte att det här inlägget enbart ska handla om en enda film och eftersom jag gillar Jarmusch så mycket så avslutar jag med en topplista. Fem Jarmusch-filmer man måste se, helt enkelt eftersom jag råkar gilla dem. Från bra till bäst*, först ut är:

*Det är emellertid ingen regelbunden topp 5-lista, för då skulle jag petat in Only Lovers Left Alive också.

5. Stranger Than Paradise (1984)

Jarmusch långfilmsdebut presenterar direkt agendan för en synnerligen unik regissör. Tempot är lika lågt som hos senare filmer och här är det verkligen nollbudget dessutom. Humorn är också på plats. Jag minns ett citat i synnerhet som jag tycker ringer in filmen och Jarmusch överlag: ”You know it’s funny.. You come to someplace new, and everything looks just the same”. Plus också för att John Lurie spelar en av rollerna. Förutom att han är väldigt bra och har förekommit i Jarmusch senare filmer, så har han skrivit till mig på Twitter.

4. Broken Flowers (2005)

Lätt att se som en sorts lillasyster till Lost in Translation eftersom Bill Murray är med, men här bjuder Jarmusch på ett annat perspektiv än vad Coppola gör. Återigen en rotlös huvudkaraktär som försöker hitta en anledning till sitt eget uppehåll på jorden. Den här gången genom att bokstavligen söka upp sina rötter; sina gamla flickvänner, med syftet att identifiera mamman till en son han fått uppgifter om att han har. Värd att se av många anledningar, soundtracket är en av de största.

3. Ghost Dog – The Way of the Samurai (1999)

Kanske den film jag upplever att Jarmusch tar ut svängarna mest med. Undertiteln påvisar att det är en samurajfilm, men vana tittare av den genren kommer bli överraskade. Handlingen är enkel: Ett jobb går fel och huvudkaraktären Ghost Dog (Forest Whitaker) beordras död av en maffiaboss. Tills skillnad från hur många andra regissörer hade porträtterat en sådan story, så väljer Jarmusch att helt frånse actionelement och istället göra ett filosofiskt drama om principer. Den är dessutom väldigt rolig med många absurda och märkliga situationer.

2. Mystery Train (1989)

Mystery Train utspelar sig i Memphis och handlar om människor som är på väg någonstans. Det är det japanska paret som är besatta av Carl Perkins och Elvis Presley, en italiensk änka som träffar ett oväntat spöke och slutligen ett kompisgäng vars kväll spårar ur. Alla samlas de på ett och samma hotell. Jarmusch låter återigen humorn och absurda situationer tala. En rolig situation jag försöker att tänka på när jag är ute på äventyr är att det japanska paret naturligtvis har kameran med sig, men att de mest tar kort på badrum och hotellrum. Motiveringen är att alla andra upplevelser kommer man komma ihåg ändå, det är hotellrummen som faller i glömska.

1. Night on Earth (1991)

En episodfilm som utspelar sig inuti fem olika taxibilar i fem olika städer. Med start i Los Angeles via New York, Paris, Rom och avslutningsvis i Helsingfors visar Jarmusch upp den ena märkliga karaktären efter den andra. Samtidigt utnyttjar han att människor tenderar att vara lite mer ärliga och öppna nattetid, i synnerhet inuti en taxi med en taxichaufför de inte behöver stå till svars för senare. Taxiresorna här är naturligtvis av den yttersta sorten, sådana som förändrar livet hos de inblandade. Finalen i Helsingfors tillsammans med en nästan ofattbart sorgsen taxichaufför inuti en Volvo, är Jarmusch enskilt bästa segment i hela sin karriär. Plus också till Tom Waits musik som ramar in filmen.

När du har sett filmerna ovan så kan du lika gärna också se Down by Law (Tom Waits och Roberto Benigni!), Dead Man (Neil Young gör musiken medan Johnny Depp springer runt i vildmarken), Year of the Horse (en dokumentär om Neil Young och The Crazy Horse), Coffee and Cigarettes (en episodfilm med folk som dricker kaffe och röker cigaretter) och slutligen The Limits of Control (den är dock sämst i skaran, men har du sett alla andra Jarmusch-filmer, kan du lika gärna se den också).

Andreas